Eat, pray, love

Är den här boken (som har en ganska förfärlig svensk titel i Lyckan, kärleken och meningen med livet) verkligen bra eller är det själva ramberättelsen som folk blir fascinerade över? Jag kan inte bestämma mig. Att våga ge sig ut på en sån resa som Elizabeth Gilbert faktiskt gjorde drömmer nog de allra flesta om någon gång i livet. Själv kan jag inte släppa tanken på att besöka ett ashram i Indien sen jag läste boken. Men är det samma sak som att boken är bra? Jag störde mig på tidsperspektiven i boken. Ibland är det nutid, ibland dåtid och ibland är ju tidsangivelserna bara hittepå eftersom det inte alls går ihop i slutändan. Okej att det kan verka som detaljer, och okej att jag läste den svenska översättningen som säkert gjorde sitt till. Men ändå! Jag brukar aldrig störa mig på sådana saker. Men jag vill ju åka till ett ashram i Indien. Och kanske ta en sväng till Indonesien. Och why not Italien när jag ändå är i farten.

Jag vet inte vad det är, men på senaste tiden har jag bara läst böcker som inte passar mig.

Har dragit med mig Paul Austers New York-trilogi var jag än har gått sen senaste veckan. Tvingat mig att läsa. För jag måste tvinga mig, den smakar inte alls gott. Det är något med trilogin som inte smakar rätt, jag vet inte vad det är. Jag hoppar över sida efter sida med text som jag tycker är blablabla och bara väntar på att den ska bli bättre. För bok.nu tycker att jag ska gilla den: fyra stjärnor av fem, till och med.

Jag går in på bok.nu igen. Jag orkar inte läsa klart, efter att ha läst del ett (tvåhundra sidor). I högerspalten ser jag vad som kan vara förklaringen till varför jag inte gillar den: boken ska vara lik min hatförfattare Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Det avgör det. Jag slänger boken i golvet, plockar sen upp den och ställer tillbaka den i bokhyllan.

Teknik och dåliga böcker

Jag och min lilla mor har ju en bokklubb of our own. Sist fick jag välja bok och valde Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset. En ganska dålig bok, skulle det visa sig.

Av min bror fick mamma i julklapp ett kontantkort till sin mobiltelefon som hon haft i kanske fem år, men inte använt. Han la även in telefonnummer till oss och visade henne hur den fungerade.

Summan av dålig bok, bokklubb och telefon har nu gjort att jag får massor av sms hela tiden. Lilla mamma! <3. Man skulle kunna tro att hon är teknisk, hon jobbar med data, men nej. Följande smsserie fick jag som svar när jag härom kvällen skrev till henne att jag läst kvar boken (och ja, det första sms:et är tomt):

Jag tyar inte!

Så här mår jag just nu: trötttrötttrötttrött och ont i magen. Då blir det inte så mycket bättre när man går och hämtar sitt bokpaket och sin nya bokklubbsbok och upptäcker att man fått någon slags barnversion som är omskriven på 78 sidor för bättre läsförståelse. Level five. Jag orkar inte skicka tillbaka den. Jag orkar inte behålla den.

Och ja, det är guideboken över Dublin som jag funderade på om jag skulle köpa i bakgrunden.

The White Tiger

Vi är vanligtvis ganska duktiga på att prata om den valda Bokcirkus!-boken när vi ses. Men ibland händer det grejer som gör att vi mest pratar om annat. Som när en av oss plötsligt blivit flickvän sen vi senast sågs. Eller när en annan kommer en kvart sent bara för att hon precis råkat spontanköpa en lägenhet. Eller så kan det också handla om att vi inte har så mycket att säga om boken. Och ibland är det ju en bok som liksom får helt okej betyg för att alla känner att den i grunden är mycket bra, men ändå inte riktigt lyckas lyfta så det blir en wow!-bok. För precis så var det ju med The White Tiger/Den vita tigern. Dessutom hade bara jag och Jenny hunnit läsa ut den. Inte för att slutet är ett måste, men det blir ändå lite annorlunda. Vad vi egentligen dskuterade om lyckades jag dessutom glömma bort att skriva ner under tiden vi diskuterade boken, men det var typ såhär:

Konstig grej

Veckans konstiga grej hände på pendeltåget i måndags när jag plötsligt kom på att det var Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset och inte Svelands Att springa jag läste.

Jag vet inte hur jag kunde blanda ihop dem, men i min hjärna har jag liksom placerat boken i sammanhanget "den där boken som vi var på releasefest för", fast att jag alltid vetat att det inte var den.

Det var också då jag kom på att det var därför jag inte gillade den. Jag läste liksom fel bok mentalt.

Gatsby och Bogotá

Igår gick jag och letade efter vår nya bokklubbsbok Den store Gatsby. Det är mycket mycket svårt att få tag i engelska böcker i Bogotá, trots att det är en stor huvudstad. Man tycker ju att de borde ha kommit lite längre på det området men de är väl inte vana vid att folk vill läsa på engelska. Det finns dock en bokhandel som specialiserar sig på engelska böcker och de har till och med, hör och häpna, en hemsida PÅ ENGELSKA! Jag hade hört att det var dyrt där men man måste ju undersöka saker här i världen så jag traskade dit och frågade efter boken. Killen bakom disken sprang upp på andra våningen och tog fram den åt mig. Jag tackade så mycket. Och tittade på priset. Tvåhundra spänn! Glöm det, tänkte jag. Glöm det. Det är principen. Jag vill inte lägga tvåhundra spänn på en bok som inte är ny och inbunden (och knappt då heller). Så jag satte tillbaka boken och tittade omkring i butiken istället. Jättefin bokhandel med café och små hörnor där man kan läsa. Jag kände att jag gärna skulle hänga där och jag gillar hela konceptet och sådär men alltså...priserna. Det gick inte. Så jag sa tack och förklarade att jag tyckte att bokhandeln var mycket trevlig och så gick jag därifrån. Utan boken jag hade frågat efter. Han tittade lite förundrat på mig varpå jag kände mig tvungen att säga att "Ehehe, jag kommer tillbaka!" av någon anledning. Och jag kommer kanske tillbaka en dag. Vem vet.

Jag började istället leta ljudbok på Stockholms stadsbibliotek. Den fanns inte där. Men tydligen kan man surfa sig in på World Public Library via Biblioteket.se och där hittade jag så äntligen den jäkla boken! Jag har alltså fått tag i den i en pdf-fil. Känns sådär att sitta och läsa skönlitteratur på min laptop, inte alls så mysigt. Måste nu eventuellt köpa en läsplatta (iPad!) bara för sakens skull. Ja vad hände egentligen med hela den där grejen med läsplattorna? Har ni testat? Gillade ni? Det var en massa snack ett tag men sen har jag inte hört så mycket. Nu ska jag i alla fall försöka läsa på min laptop, i brist på annat. Lycka mig till.

Boken med mindre splatter, med mer vardag

Jag är antagligen ett av Sveriges största John Ajvide Lindqvists-fan när det gäller hur han beskriver den mobbade vardagen. Jag har läst allt han skrivit och sett de flesta av hans (ganska kassa) you tube-klipp. Men splattret. Det grisiga, det har jag inte så mycket till övers för. Visst, det hjälper till att få den mobbade vardagen en knivskarp kant, men det är inte det jag gillar med hans skrivande.

I nya Låt de gamla drömmarna dö har han samlat noveller och medan jag lyssnar så funderar jag på om det inte är så här han är som bäst. Han får in allt det han tidigare rört vid: humorn, det nattsvarta, den mobbade, det onaturliga, döden döden, det vardagliga, känslorna. Jag älskar det passionerat. Eftersom det är noveller hinner han inte gå över kanten och lite till (som i Människohamn), utan det ligger hela tiden och tippar och vinglar och det är precis där jag vill ha honom.

I novellerna hinner han mobba sig själv, ha ihjäl tjejer som mobbade honom när han var mindre, skriva ett brev till samma nämnda tjejer om blev livet som ni tänkt? Han hinner med vardagen, det onaturliga som smälter sönder en död pappa och självmord. Gillar ni Ajvide Lindqvist kommer ni gilla det här.

Jag snackar böcker med mamma

Mamma, du sa igår att du inte skulle kunna svara på frågan pappa fick om den bästa boken?

Det är ju väldigt svårt. Den som är kvar i minnet är en av de första jag läste som var riktigt bra, Mannen med sälgpiporna av Nevile Shute. Han är nog en av mina favoritförfattare, jag har läst allt han skrivit som kommit ut på svenska. Jag läste Mannen med sälgpiporna på 60-talet då jag fortfarande gick i skolan, men jag kan inte riktigt motivera varför jag tycker den var så bra.

Men är det inte det som kännetecknar en bra bok då, att man inte alltid kan motivera?

Jo. Jag vet att pappa också tycker den var väldigt bra. Sen har vi ju boken om Det, och den har du ju också läst.

Du menar Pojken som kallades Det?

Ja precis. Den första boken, de som kom efter var ju inte lika bra. Kan inte heller riktigt motivera där, men jag tror det var människoödet på något sätt. Sen vet jag att det var en Nya Zeeländsk bok, en tjej som skrev på ett sätt jag aldrig sett innan eller efter. Hon fick kämpa för att få det som hon ville rent praktiskt. Det var liksom upplagt att man följde flera människor samtidigt genom skillnader i dispositionen. Det tog en liten stund innan man kom in i det, men sen var det helt fantastiskt! Men jag minns inte vad hon eller boken heter, (efter lite googlande hittar vi att hon heter Keri Hulme) och det var nog tjugo år sedan jag läste den. Men Vredens druvor, kommer inte ihåg den som den bästa även om den är bra såklart. Jag kanske mer fokuserar på innehållet.

Storyn eller?

Ja. Jag läste mycket från Afrika också, det finns en svensk författare som skrev mycket om Rhodesia. Kommer inte ihåg namnet där heller, men det var politisk litteratur som är väldigt intressant men kanske inte det bästa som skrivits rent språkmässigt. (efter lite googlande och kontrollfråga med pappa vet vi att det är Pär Westberg)

Du borde läsa En halv gul sol, jag har den hemma. Det är en afrikansk författare som skriver om Biafrakriget.

Gärna. Deckare har jag ju läst jättemycket också. Det började jag med när jag hämtade böcker åt mamma på biblioteket. Hon jobbade när biblioteket var öppet så jag var tvungen att hämta böckerna åt henne. Hon läste väldigt blandat men bland annat deckare, och jag läste ju de böckerna som hon lånade. Och så drömde jag om att bli författare och kunna skriva deckare och sånt. Deckare på tv gillar jag också, det såg vi ju mycket förut. Det är nog problemlösningen jag gillar, samtidigt som det kommer med så mycket annat.

Men det här om att du drömde om att bli författare, hur länge gjorde du det?

Precis som du var jag ju duktig på skriva, fick alltid högsta betyg och det jag skrev lästes upp för klassen och sådär. Men det var väl upp till sexan, sen i realskolan slutade man med uppsatsskrivandet så det försvann i och med att man inte fick någon uppmuntran eller respons.

Du har ju läst mycket, men du läser ju inte så mycket längre. När slutade du med det?

Det slutade jag med när jag inte hann längre. Jobb, barn och så. När jag läser en bra bok så fastnar jag och kan inte sluta läsa, läser fast jag borde jobba med annat.

Men nu har du ju tid, varför har du inte tagit upp läsandet igen?

Prioriterar annat helt enkelt. Finns så mycket faktaböcker kring det jag är intresserad av som jag inte ens hinner läsa. De gånger jag tar upp en skönlitterär bok så tar det fortfarande så mycket av min tid, jag blir fast. Men nu har jag ju börjat lösa korsord istället, det tar inte för mycket av min tid. Och tidningar och så. Sen kan ju inte jag ligga ner och läsa, så jag läser aldrig innan jag somnar heller. Jag behöver inte det för att varva ner.

Nä, det gör ju pappa och jag, vi läser nog mycket för att kunna varva ner innan vi somnar. Men om jag tänker på dig och läsande så tänker jag på deckare, till exempel alla somrar vi läst Mankells böcker som medföljde som bilagor i Expressen, jag tänker på Toni Morrison och Mikael Niemi.

Jo, men Niemi är det ju bara den första som är bra. De andra jag fick är sådär. Men Toni Morrison, det är den typen av böcker jag gillar. Hon är ingen favoritförfattare egentligen, men en av många bra. Och fast jag inte läser så mycket numer har jag läst väldigt mycket. Jag tycker att böcker är oerhört viktigt. Att aldrig öppna en bok känns väldigt märkligt. Men det handlar ju om vad man är vad vid, till exempel hur man blivit påverkad hemifrån som liten. Jag upplever att jag använder böcker som uppslagsverk för att både förstå hur folk hade det förr och hur det är nu.

Att läsandet är mer en källa till kunskap än verklighetsflykt alltså?

Precis. Nu är det ju mer att jag läser en fördjupande artikel om ett ämne, och där hänvisas ofta till böcker och då säger jag till pappa att han ska låna och läsa dem. Något annat jag tänkt på är det här med att folk inte utnyttjar biblioteken mer. Förut var det ju svårt med böcker, det var ju väldigt dyrt och att få en bok var ju lycka!

Ja, men idag är det ju väldigt annorlunda med till exempel alla billiga pocketböcker som finns.

Men lägg pengarna på bra faktaböcker och låna resten på bibliotek istället! Det är ju sån skillnad, när man kommer in i en butik är det så många exemplar av en och samma bok som ligger framme. I ett bibliotek är det ju ofta bara ett exemplar av varje bok, utbudet av böcker blir ju så mycket större!

Tack mamma! Till dig behövde jag knappt ställa några frågor, det var bara som att trycka på en knapp och så kom det en massa svar utan frågor.

Haha, ja.

Att gå från växel två till växel fem

Roddy Doyle (författaren till the Commitments och Bookervinnare) har skrivit boken Kvinnan som gick in i dörrar. Den är blablabla i hundrafemtio sidor, sen bränner den till och de sista hundra sidorna bränner han till, går från växel två till växel fem och jag sitter med munnen öppen och häpnar.

Jag var deras framtid. Det var vad som såg. Vuxenvärlden. Våld, celluliter och ett tomt kylskåp. En pava gin men inget kött. Blåtiror, inga tänder; ett bylte i hörnet. Gör era läxor, be till Gud, borsta tänderna, säj får jag be om och tack så mycket - så kommer ni att sluta som jag.

Men växel två i hundrafemtio sidor kan inte ge något vidare betyg. Jag ger ett av de sämsta betygen jag kan ge: jag tänker inte läsa uppföljaren.

Jag snackar böcker med pappa

Vilken är den bästa bok du läst?

Ja hörruduru. Spontant har jag två stycken. Steinbecks Vredens druvor och Mailers De nakna och de döda.

Varför?

Varför? För att de kan åskådliggöra med ord så det blir hudnära. Vredens druvor till exempel, där finns detaljer jag aldrig kommer att glömma.

Jag har faktiskt Vredens druvor i bokhyllan och tänkte läsa den snart.

Den har du väl fått av mig va? Bra. Läs den. Men generellt alltså, bokens rytm är viktig. Rytmen, tempot måste stämma överens med mig. Jag kan läsa en halv sida och märka att det inte stämmer överens.

Du läser ju jättemycket. Hur många böcker läser du varje vecka egentligen?

Nyss läste jag ju ungefär fem böcker på en fyraveckorsperiod. Fast tidigare i veckan läste jag två böcker på ett dygn! Men det är vintern alltså, på sommaren läser jag inte.

Det gör du väl visst det?

Ja, på kvällarna innan jag ska sova läser jag ju förstås. Men inte som nu på vintern.

Har du alltid läst såhär mycket?

Jag har läst jämt. När jag var liten var det stående på önskelistan, böcker. Jag har faktiskt kvar alla mina ungdomsböcker!

Jag får ganska ofta höra att jag läser väldigt varierande och blandat, vilket verkar förvåna vissa. Men för mig är det ju det som är tjusningen med att läsa, att kunna läsa först en nobelpristagare för att därefter påbörja någon kioskdeckare. Gör inte du likadant?

Precis! Läste nyss ut en faktabok och därför tar jag en thriller nu. Läste nyss om den belgiska kungen Leopold också. Det blir mycket memoarer, biografier, arkeologi och historia.

Men om du var tvungen att välja bara en genre att läsa för resten av livet då?

Oj. Det blir svårt. Det skulle jag inte klara.

Du läser ju bara på svenska och jag har funderat lite på det. Jag försöker att läsa det jag kan på engelska om det är originalspråket och ju mer jag läser så desto mer märker jag att översatta böcker tappar så mycket. Kan du märka av någon skillnad mellan böcker skrivna på svenska och de som är översatta till svenska?

Det är väl om man märker att det är en felöversättning, att det inte fungerar i texten. Men jag har faktiskt inte tänkt så väldigt mycket på det. Däremot skulle jag vilja kunna ryska och läsa på originalspråk! Solzjenitsyn till exempel, hans texter är så oerhört täta, varje ord betyder så mycket. Man måste koncentrera sig för att följa med, det blir som att läsa en lagtext.

Du har ju ändå läst böcker över en ganska lång tidsperiod. Jag kan ju såklart läsa något som var skrivet på femtiotalet, men det blir ju inte samma sak som att läsa den på femtiotalet. Märker du någon skillnad på litteraturen över tid?

Jo, det har jag ju gjort såklart. Men jag tror det där handlar om att man själv förändras. Det är som att se en gammal film igen, en som man tyckte var bra när man såg den som artonåring men nu funderar man vad det var som var bra med den. Vad man tycker om är ju en färskvara eftersom man förändras hela tiden. Men det är klart, det finns ju vissa som står sig över långa tidsperioder. Shakespeare till exempel, och i viss mån Strindberg.

Vilken bok har påverkat dig mest då?

Alla böcker som är bra påverkar en ju på något sätt. Man får en ökad insyn i andra människors liv. Visserligen är det ofta fiktion, men det kommer ju ändå från en människa. Sen kan man ju bli påverkad på olika sätt, när jag var femton, sexton år var jag mycket för skräcklitteratur. Edgar Allan Poe och sånt. Jag blev mörkrädd mitt på dagen! Mamma och pappa var ute och åkte med bilen eller något, och jag var tvungen att åka hemifrån eftersom jag inte vågade vara själv.

Vi bestämde häromdagen att vår nästa Bokcirkus!-bok är Den store Gatsby. Har du läst den?

Mnja. Jag tror aldrig jag läste ut den, så det var väl inte direkt en favoritbok. Men jag har sett filmen. Ja, och det var väl kanske fel att se den först innan jag läste boken. Jag tror faktiskt att jag har filmmusiken någonstans på skiva.

Det ska bli spännande att se vad jag tycker om boken då. Tack pappa!

Jag har lurat mig själv för många gånger nu...

Jag har ett nyårslöfte som säger att jag får köpa en bok när jag har läst ut fem som står i bokhyllan. Bara det att nu måste jag beställa vår nya bokklubbsbok och det känns ju hemskt om den boken ska få åka ensam hem och jag ska ju faktiskt till Dublin, då behöver jag köpa en guidebok om det. Älskar guideböcker. De kan väl inte räknas som en riktig bok, eller?

Bibliotekstjuven

Både mitt twitterflöde och nyhetsflöde på facebook fullkomligt exploderade när första avsnittet av Bibliotekstjuven hade visats. Jag missade helt att serien startade igår, men tänkte hinna med att kolla in på SVT Play innan avsnitt två.

Nu vill jag hångla med Alex James istället

Damon Albarn var min tilltänkta blivande pojkvän under en ganska stor del av mina tonår. Så när jag stod där på Heathrow förra året eller kanske året före och såg Blur-basistens, Alex James, självbiografi Bit of a Blur vara snygg i hyllan slog jag till mest för att jag kanske skulle få lära känna Damon lite bättre. Typ. Den har jäst i hyllan sen dess, men nu var det dags! Och jag blev besatt. Jag ville läsa hela tiden, högläste citat och återberättade roliga anekdoter för min kille, youtube:ade låtar som en galning. Och så vidare. Det är alkohol och fester och Hoppsan vi råkade göra en låt!-anekdoter och allmänt förfinat kändisgriseri. Men som han skriver! Jag har aldrig (!) läst en självbiografi förut men enligt Bokhora kan detta vara en av de mest välskrivna. Har ni det minsta lilla britpopkärlek i er måste ni läsa detta. Alla andra bör läsa. För övrigt: nästa gång jag åker till London tänker jag svänga förbi Groucho Club.

Kort bokenkät

1) Vad heter boken du läser just nu?
Bit of a Blur: The Autobiography - Alex James

2) Hur långt har du kommit?
114 av 274.

3) Beskriv boken med tre ord.
Nostalgi, britpop, spännande (!)

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
Närapå 4,5 eftersom jag bara vill läsa läsa läsa och tänker på boken HELA tiden. Risken för platt fall i slutet är alltså... enorm.

Starka kvinnor och böcker om fastrar

Läslusten tillbaka! Var det vår bokklubbsboks fel?

I alla fall, idag har jag läst hundra sidor av Sara Paborns Släktfeber och efter varje korta kapitel håller jag tummarna för att nästa kapitel också ska vara bra. Det är en sån där bok som spatserar på kanten och lika gärna som den kan trilla ner i helvetesskapet så kan den bli superfin. Den är superfin. Enkel.

Och den får mig att tänka, på sida 101 står det att

Det är inte sant att män är rädda för starka kvinnor.

Tydligen är det, enligt boken, någon kvinna som träffat en man som är rädd för starka kvinnor och sen tagit det personligt och det får mig att fundera. Tänk om det är falskt. Tänk om det i vårt samhälle går runt en massa kvinnor och rädda för att vara starka och en massa män som är rädda för starka kvinnor, utan att ha träffat någon som de vågat försöka älska.

Vad sorgligt.

Pinsamt!

Jag har helt glömt av Jennys utmaning till mig. Pinsamt! Måste ta tag i detta. Någon som har tips om vilken av Jackie Collins böcker som jag ska välja?

Run Forrest, Run!

Det har varit en märklig läsjul för mig. Ojämn. Otillfredställande. Under själva julhelgen plöjde jag Hela Sveriges Julklappsbok: Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den var rolig. Och lättläst. Men är inte hela historien ganska....Forrest Gump?

Anyhow, just nu läser jag tre böcker, dels bokcirkus!boken, men även Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Den är mörk, och jag har en ständig klump i bröstet när jag läser. För att lätta upp lite började jag igår läsa Här ligger jag och blöder, skriven av Jenny Jägerfeld. Jag förstår varför den vann Augustpriset, den är hysteriskt rolig och sorglig och jag älskar språket så mycket att jag villvillvill ge den till alla teens jag träffar.

Läs bara:

Det var rätt vidrigt med en skinnsoffa egentligen. Tacky. Men när jag väl hade vant mig vid att sitta på huden från en död ko eller vad det nu var, blev jag motvilligt tvungen att erkänna att den var vansinnigt skön. Fulheten och känslan av billighet gick dock inte att komma förbi. Från pappas sida hade det varit kärlek vid första ögonkastet där i möbelbutiken. Efter att ha provsuttit den i mindre än en minut hade han meddelat att han bara måste ha den. Soffan hade varit förvånansvärt dyr. Jag tänkte på Dolly Parton och hur hon en gång sa: "You'd be surprised how much it costs to look this cheap."

Skinnsoffan kunde inte ha sagt det bättre själv.

Högre än alla himlar

När jag läser Louise Boije af Gennäs beskrivningar av Falsterbo börjar jag att gråta. Det är helt sant. Jag måste lägga ner boken och liksom hulka lite. Inte för att beskrivningarna är speciellt känslosamma men för att det väcker en hel dåtid till liv inom mig. Hela min uppväxt i Skanör-Falsterbo.

"Victor tog med mig hem till goda vänner redan samma eftermiddag och till min förvåning var alla kvinnor osminkade och gick omkring i träskor. Träskor! Sedermera fick jag klart för mig att just dessa träskor, Falsterbotofflorna, är lite speciella. Det är en svart, gul och röd träsko med målad överdel, helst föreställande en gås omgiven av blommor och den har funnits i Falsterbo i många år. Faktum är att det ligger en inbyggd status i att ha så slitna Falsterbotofflor som möjligt; det visar att man har bott i Falsterbo länge och är en riktig falsterboit."

Buhuhu, snörvel, snörvel. Falsterbotofflor! Ja, ungefär sådär höll jag på en liten stund. Men nu är det ju inte riktigt min uppväxt vi ska tala om utan boken. Det bästa ordet jag kommer på för att beskriva boken är att den är trivsam. Den är väldigt lättsam och mysig på något vis. Ibland ska det vara väldigt känslostormande och dramatiskt och jag känner att det lyckas till en viss del men för mig känns det dock emellanåt som att det blir platt fall.

Det är en del av trilogi och hela historien ska äga rum under flera år. Som ett slags krönika nästan där alla världshändelser tas med. Det känns lite som att boken ska fånga in allt som har hänt under den tiden i världen och därför tycker jag att det kan bli något ansträngt. Jag kan även irritera mig på att karaktärerna dras med så mycket, att de blir så otrooooligt påverkade att de gråter när det händer saker på andra sidan världen. Visserligen är det fint, det borde kanske vara så. Men jag köper det inte riktigt. Det diskuteras extremt mycket mellan karaktärerna i boken. Ibland hänger jag med och bildar åsikter för eller emot karaktärernas argument. Som om jag är med och diskuterar. Ibland tänker jag däremot ja ja, get on with it.

Jag upplever även att Boije af Gennäs nästan skapar någon sorts märklig chick lit-liknande drömvärld när hon beskriver omgivningar. Sådär perfekt och rosaskimrande och precis precis som i vindsvåningsartikeln i DN som fick så mycket uppmärksamhet.

"När granen var klädd slog de sig ner med sina kaffekoppar i den nersuttna soffgruppen som Stefan och Pella hade ropat in på en auktion redan under våren." Eller: Jalle hade housewarming och "Resultatet hade blivit en blandning av gamla tapeter i nytryck och svampmålade väggar, av möbler från Svenskt Tenn blandade med loppisfynd och av ärvda silverbägare sida vid sida med prydnadsföremål som Tessan och Philip hade tillverkat i olika omgångar på dags eller fritids. I vardagsrummet hängde en Liljeforsmålning och i köket ett par Andy Warhol-litografier bredvid en akvarell som Carlos en gång hade gjort av Manhattans skyline. Resultatet av denna mix var mycket tilltalande."

Alltså, give me a break. Det blir så där äckligt perfekt att det nästan blir en parodi. Och jag finner det lite märkligt för jag tycker ju att hon är duktig på att skriva. Varför gör hon sådär?

Men. Det är alltså en trivsam bok tycker jag. Ibland irriterar jag mig men likväl kan jag gå runt och tänka på karaktärerna och jag tror säkerligen att jag kommer att vilja läsa del två och del tre när de kommer ut så småningom.

Svaren

Här kommer mitt bidrag till Jennys uppdrag.

Bästa boken jag läst i år: Jag har läst många bra böcker i år, men jag tror att den jag kände mest för ändå blev Water for Elephants. Ser nu mycket fram emot filmen i vår!

Sämsta boken jag läst i år: Baddaren av Emma Hamberg.

Störst förhoppning hade jag på: The Little Stranger. Och de uppfylldes nästan.

Mest besviken blev jag över: Blueeyedboy av Joanne Harris. Som jag väntat på denna och sedan tog det mer än ett halvår att läsa ut den.

Såhär utmärkte sig läsåret 2010: Inte lika bra som 2009.

Äntligen!

Bättre att svara sent än aldrig, ok? Då kör vi!

Bästa boken jag läst i år är: Alltid svårt att bara välja en bok. På bästa-listan hamnar i alla fall Bright Shiny Morning och anledningen till det vet ni redan med tanke på den sjuka mängd blogginlägg som vi gjort om just den boken, Time travellers wife för att jag blev helt trollbunden vid historien, Precious på grund av språket, The Road för att jag älskar riktigt jävla bra dystopier och Dry samt Magical Thinking för att jag nästan tycker lika mycket om Burroughs språk (och liv) som Freys.

Sämsta boken jag läst i år är: Hypnotisören var ju inte bra och jag blev tyvärr väldigt besviken på Livets ord.

Störst förhoppning hade jag på: Oväntat nog hade jag höga förväntningar på de bästa böckerna.

Mest besviken blev jag över: Livets Ord och vissa deckare som bara inte alls varit bra.

Så här utmärkte sig läsåret 2010: Året utmärkte sig på fler sätt, dels läste jag antagligen fler böcker än tidigare (49 stycken), dels gjorde bok.nu allt lättare och roligare även om jag inte riktigt anammat Jennys bara-läsa-böcker-med-4-stjärnor-taktik riktigt ännu. Och så klart fantistiska Bokcirkus! som inte bara gett mig möjlighet att läsa sånt jag annars inte skulle läst, utan även en fantastiskt rolig blogg samt nya vänner. Jenny, Anna, Sara och Cia - TACK!

Ge mig!

Det går extremt trögt för mig att läsa just nu. Julen borde ju vara lässtund nummer två (näst efter sommarsemestern) under året, men jag kämpar med vår bokklubbsbok och kommer inte genom. Det är inte kul att läsa. Det här händer mig extremt sällan, men då och då tar det bara stopp.

Istället sitter jag och dreglar efter Åsa Larssons nya bok, den femte i serien om alla där uppe i Kiruna. Jag älskar Åsa Larsson. Så mycket att hon fått mig att verkligen vilja besöka Kiruna. Nu är det bara förnedrans synd att boken inte kommer förrän i september, och i pocket senare än så.

Dum fråga?

Försöker att skriva ett inlägg i en befintlig forumtråd på bok.nu och fattar verkligen inte hur man gör. Jag ser ju svara-knappen på tidigare inlägg, men om jag inte vill svara då? Om jag vill skriva ett nytt inlägg i tråden? Är jag blind eller dum? Hjälp!