Jag har visst blivit gammal och präktig. Det visar sig tydligt när jag läser Lisa Bjärbos nya bok Allt jag säger är sant. Det visar sig när jag suckar över att huvudpersonen hoppar av skolan och jag tänker att nää, så där kan man verkligen inte göra. Det visar sig när hon träffar Isak, som är "minst tjugotre" och jag tycker att han är alldeles för gammal för henne. Det visar sig särskilt när det snackas om att personerna i boken har haft sex flera gånger (!) och de är bara sexton. Sexton! (Eller var det sjutton?) Herregud, då är man ju BARN! Men jag tänker tillbaka och inser att jag inte alls var av samma åsikt när jag själv var sextonsjutton. För jag har ju faktiskt varit det, en gång. Tankar av detta slaget slår mig lite då och då när jag läser boken men jag tänker också att den i första hand är skriven för personer som är lite yngre än jag. Om man nu vill hänga upp sig på sådant. Man får ju läsa precis vilja böcker man vill.
Jag har inte läst många ungdomsböcker på sistone, det kan jag inte påstå. Men det går ganska bra ändå, trots att jag är trettio år fyllda. Jag plöjer boken på ett par dagar. Jag ser att det är Lisa som har skrivit den för jag läser ju hennes blogg och det är samma Lisa-språk som jag tycker så mycket om. Trots att jag vet att det är Lisas ord så går det att glömma bort ibland och tänka att det är Alicia som uttalar dem. Jag tycker nog att hon är lite störig den där Alicia faktiskt, men samtidigt så väldigt rar. Ja, hon är väl en tonåring helt enkelt. En tonåring som gör som hon vill. Och att göra som man vill är ju aldrig ett dåligt budskap. (Om det inte är att mörda någon el. dyl. Man får faktiskt inte mörda.) Att fundera över sin egen framtid och bryta mönster är bra. Även om jag inte vill att mina barn hoppar av gymnasiet någon gång i framtiden. Hur som helst. Boken är välskriven och lättläst och jag tycker om den.
