Medelhav och annat skryt

Läslusten kom ungefär samtidigt som semestern för mig. Tur det! Nu har jag spenderat två veckor i södra Frankrike med dagliga salta bad, vackra byar och nattliga läsmaraton.

Bäst var The other hand (som Linn också älskade). Eller The imperfectionists. De är faktiskt ruggigt bra böcker båda två och springer över mållinjen samtidigt. LÄS!

Sen gillade jag faktiskt Jellicoe Road rätt mycket, till skillnad från somliga. Och Vi har redan sagt hejdå var helt okej, även om den inte drabbade mig. Intressant det där med hur jag kände igen vissa delar av mitt eget singelliv i Stockholm, tror att det gjorde boken bättre, ännu mer realistisk. Plus: gillar att kapitlen inte kommer i ordning!

Sämst var The Greatest Love Story of All Time. Den kan ni hoppa över. Det var tråkig Bridget Jones-underhållning, och när jag tänkte att jag ville ha något lättsmält så blev det bara skämskudde och tråk av det. Har generellt svårt för böcker där jag måste skämmas för huvudpersonen, har alltid haft.

Guideboken var helt okej, fast vi använde mest kartan för att inte köra fel. Det gick oftast bra, men inte alltid.

Idag är jag lite trött faktiskt

Igår var jag skitsur på alla dom som bestämmer tevetablån. Alla vet väl att det är lag på att det är minst en romantisk komedi klockan nio på söndagar? En romantisk komedi och en halvkass svensk deckare med en slightly alkoholiserad manlig huvudroll. Men inte igår. Igår var det Partaj (vill på riktigt göra slut med eventuella kompisar som kollar på det), tråkig dokumentär eller en ninjafilm. Vem fan kan söndagsgrina till det utbudet? 

Ja, så istället för att titta på en romantisk komedi på teve så slökollade jag på skit och började sedan läsa en bok vid halv tolv. Jag vet ju att jag inte borde börja läsa böcker klockan halv tolv eftersom jag är helt oförmögen att sluta läsa förrän boken tar slut om boken är förhållandevis bra. The greatest love story of all times av Lucy Robinson var en sån.

Som titeln antyder så är det en chicklit enligt konstens alla regler. Girl meets boy, girl blir vrålkär, boy gör slut, girl är förkrossad, vänner kör intervention. Ni vet, the usual stuff. Skillnaden mellan den här och många andra är dock att Lucy Robinson gör det så jävla roligt. Hennes karaktärer har well, karaktär och dialogen som oftast är den saknade pusselbiten är snabb och stundtals asgarvigt rolig. Plus: jag fick grina och få fjärilsfladder i magen när jag andades in. Åh som jag älskar att jag är så störd så jag kan känna imaginära känslor åt påhittade figurer.

Betyg: 4/5.