När jag var liten så var serier synonymt med sommarstugan. Jag minns dagar då det regnade och man låg i överslafen, precis under det sneda plåttaket och det smattrade så att man knappt hörde något annat. Sen bläddrade man igenom Fantomen, Dennis och 91:an från sextiotalet medan kaffet bubblade genom bryggaren i köksvrån intill, och det fanns fläderblomssaft till alla barnen.
Serier var någonting för barn. Det var Kalle Anka och Bamse och det var innan bokslukaråldern kom. Eller något man läste på utedasset i den där andra sommarstugan.
Sen blev jag trettio år gammal och läste Liv Strömquists Ja till Liv!.
En sån fantastisk bok! Hennes samhällssatir är strålande, och delen om att alla barn är kristdemokrater, den är för träffsäker för att återges. Detta är vad serier för vuxna ska vara. Roliga, sorgliga, träffsäkra och arga. För arg är hon, på mycket i samhället. Med rätta, vilket hon också visar upp. Den är ännu mer fantastisk än Prins Charles känsla för stil, en av hennes tidigare böcker som jag plöjde i vintras.
Efter denna läste jag Mats kamp, av Mats Jonsson. Till skillnad från Strömquist skriver han en enda lång historia/serie i boken. Dessutom är denna självbiografisk. På något vis tycker jag att serieformatet passar Strömquist bättre, där kortare historier/poänger förstärks av bilderna. Jonssons berättelse hade kunnat vara en "vanlig" skönlitterär bok, han har så mycket att berätta att man ibland bara läser pratbubblorna ändå. Dock: en bra bok, oavsett format! Sådär vardagsrealistisk att jag tror att de flesta småbarnsföräldrar kan känna igen sig. (Vad vet jag om detta egentligen?) Han tecknar och skriver så att man känner.
Kort sagt: serier är så mycket mer än regniga sommardagar i sommarstugan, det finns riktigt bra vuxenserier. Dessutom är båda böckerna bra presenttips!
