För nästan ett år sedan så tipsade Linn mig om att jag borde läsa Jonathan Troppers bok Konsten att tala med en änkling. Hurra! sa jag då och glömde sen bort det. Så stod jag en dag (typ igår eller så) och skulle välja en lätt bok att läsa för att jag bara läser 600-sidorsböcker nu för tiden och jag drog fram den här. Ett år senare. Det var ödet.
Jag läser några sidor och sen slår det mig. Byt ut alla henne mot honom och vice versa, så tror jag att jag har läst den här boken innan, ja med lite modifikation. Jag har en bok full av generaliseringar och stereotyper i mina händer, en typisk dicklit. Det är förutsägbart och jag vet innan det händer vilken tjej som huvudpersonen kommer att välja i slutet (för det är inte bara tjejer som olyckliga om de inte får någon på slutet) innan han själv vet det.
Det får mig att undra: varför skulle jag hellre lassa upp en dicklit än en chicklit på bussen? Vad är det som gör att jag tycker att det är lite pinsamt att läsa något av Marian Keyes, när en bok av Jonathan Tropper får mig att skratta högt och visa upp det på Instagram? Varför har Keyes en hemsida med rosa detaljer, en sida som mer liknar en dejting-/hjälp till självhjälp-sida medan underrubrikerna på Troppers sida börjar med "BOOKS" (På Keyes kommer titeln om böcker först trea) och ett referat från en recension av Washington Post frontas. Varför vågar dicklit vara seriös i sin marknadsföring medan chicklit väljer att vara ursäktande? Det är ju i stort sett samma böcker som säljs. Som skrivs. Jonathan Tropper skulle lika gärna kunnat heta Josephine Tropper.
Konsten att tala med en änka.
Inte lika hett, va? En änka hade inte varit tuff och fått sympatier för att hon tagit hand om en tjej i övre tonåren och supit ogenerat framför henne. En änka hade inte fått sympatier ens om hon endast supit ogenerat. Utan tjej i övre tonåren. Kvinnor och mäns sorg, så lik. Så olik.
Och ja, allt det här funderade jag över i samband med den här boken som skulle vara min slappna av-bok.
