För ett tag sen fick jag hem Åsa Anderberg Strollos Hoppas i brevlådan och lättmutad som jag är började jag läsa den samma kväll. Sen förföljde den där jävla boken mig i en vecka. Och redan här ska jag kanske tillägga att det inte tar en vecka för mig att läsa en bok, men jag blev så frustrerad och irriterad och alla möjliga negativa känslor av den här boken så jag var tvungen att slänga den ifrån mig var tjugonde sida. Nu har den fått Svenska Deckarakademins pris Spårhunden för berömlig gärning inom barn- och ungdomsgenren. Min reaktion på det? Ja, inte var den gullig iallafall.
Boken är rörig, saknar trovärdiga karaktärer, en röd tråd och sammanhängande text. Och framförallt har jag aldrig läst en utgiven bok med så många felaktiga talstreck. Bara talstrecken alone fick mig att gå i taket mer än en gång. Och att den här boken skulle vara berömlig? Nej. Jag tror att det här en typiskt kejsarens nya kläder-nominering. Ingen i juryn fattade vad boken handlade om och det man inte fattar måste ju vara bra, för tänk om det bara är en själv som inte fattar storheten.
För min del hoppas jag bara att den här boken förpassas jävligt långt bak i nån hylla där ingen kollar. Den är absolut inte läsbar.
