Medelhav och annat skryt

Läslusten kom ungefär samtidigt som semestern för mig. Tur det! Nu har jag spenderat två veckor i södra Frankrike med dagliga salta bad, vackra byar och nattliga läsmaraton.

Bäst var The other hand (som Linn också älskade). Eller The imperfectionists. De är faktiskt ruggigt bra böcker båda två och springer över mållinjen samtidigt. LÄS!

Sen gillade jag faktiskt Jellicoe Road rätt mycket, till skillnad från somliga. Och Vi har redan sagt hejdå var helt okej, även om den inte drabbade mig. Intressant det där med hur jag kände igen vissa delar av mitt eget singelliv i Stockholm, tror att det gjorde boken bättre, ännu mer realistisk. Plus: gillar att kapitlen inte kommer i ordning!

Sämst var The Greatest Love Story of All Time. Den kan ni hoppa över. Det var tråkig Bridget Jones-underhållning, och när jag tänkte att jag ville ha något lättsmält så blev det bara skämskudde och tråk av det. Har generellt svårt för böcker där jag måste skämmas för huvudpersonen, har alltid haft.

Guideboken var helt okej, fast vi använde mest kartan för att inte köra fel. Det gick oftast bra, men inte alltid.

När en hype faller platt

Jag fick Jellicoe Road av Melina Marchetta i brevlådan i veckan och eftersom interwebz ungefär har ÄLSKAT den boken och eftersom den faller inom min älskade ungdomsgenre så skulle man ju kunna säga att jag hade höga förväntningar när jag slog upp den igår. Så man kan ju säga att det kanske inte är så konstigt då att jag blev besviken, på gränsen till sur, när den visade sig vara...medelmåttig. Okej, jag blev typ sur på boken för att den var så dålig jämfört med vad jag hade byggt upp i huvudet och det påverkar säkert mitt tyckande men alltså näe, jag fattar verkligen verkligen inte hypen kring den här boken.

För det första så känns det som om den är skriven ungefär samtidigt som Enid Blytons Fem-böcker, vilket för Fem-böckerna ger historierna en viss charm men i det här fallet bara fick mig att rynka på ögonbrynen. Och då pratar jag främst om den röda vita rosen-liknande storyn, men också om språket som fungerar på den historiska, kursiverade delen av boken men som känns utdaterat och alldeles för vuxet för berättaren som i det här fallet ska vara 17-18 år. Att jag läste boken på svenska istället för på originalspråk hjälpte kanske inte heller, men jag läste ju hela Hungerspelstriologin på svenska också och där störde det mig inte nämnvärt. 

Näe, interwebz. Den här gången hade ni fel.

Betyg: 2/5.