Torka alla tårar

I helgen tvångstryckte jag Jonas Gardells första bok i Torka aldrig tårar-serien eftersom den skulle börja sändas på teve i måndags. Nu har ju SVT planerat det så knasigt att hela serien sänds innan böckerna kommit ut, men jag är lite svältfödd på intressanta 80-talsskildringar, så kör i vind, säger jag.

Gardells bok kan jag enklast beskriva som arg. Hans ilska över hur samhället tog emot (eller snarare stötte bort) HIV-drabbade personer lyser genom på nästan varje sida. Och jag älskar ju det han skriver. Så mycket att jag en gång i tiden analyserat hans En komikers uppväxt in i minsta detalj i Svenska C (en analys som jag även fick högsta betyg på och fnissade hela vägen till betygsbanken, efter att ha sökt det där högsta betyget halva terminen). Jag älskar den här typen av böcker, som är lika mycket faktabok som roman. Bäst är barndomsskildringarna, som liksom John Ajvide Lindquist skildringar, är nattsvarta. Nattsvarta med enormt mycket föräldrakärlek insprängt.

Jag tyckte dock inte att teveserien visade allt det där nattsvarta. I vissa scener kom de nära, men inte tillräckligt. Ångesten osade inte lika skarpt som i boken. Men det är ju bra, det är det. Och jag vill ha mer. Ge mig mer, mer ångest, mer realism. Jag behöver det bland allt påhittat storsäljande kvinnoförnedrande inre gudinnetjafs.

Att plocka ut lurarna

Jag går genom Gamla stan på vägen hem efter att ha ätit lunch med Evelina och Anna. Ungefär i höjd med de första tyg-turist-mugg med Stockholmsmotivs-affären måste jag ta ut lurarna ur öronen till min ljudbok Havsmannen av CJ Vallgren för att den är så hemsk. Jag stoppar prövande in lurarna en stund senare, lyssnar en stund, men nej, lurarna måste vara ute ett tag till. 

Andra boken jag läser av Vallgren och den är lovande. Är jag helt fel ute om jag tycker att han rör sig i samma kretsar som John Ajvide Lindqvist?

Film, film, här vare film!

Det är många böcker som släpps som film i Sverige just nu. Vi har I am number four, efter boken med samma namn, skriven av bland annat Bokcirkus! favorit James Frey. Filmen har väl inte direkt fått toppbetyg i pressen och att döma av trailern så är det inget jag tänker se. Hur boken är har jag ingen aning om.

Så stegar vi vidare till den amerikanska versionen av Låt den rätta komma in - Let me in, från början en fimatisering av en bok av Ajvide Lindqvist. Jag tänkte se den här filmen, mest för att jag vill se vad tusan de har gjort med den. Amerikanerna är väl inte precis ett folk (hej generalisation!) som gillar att läsa textremsa while de kollar film. Synd att svensk film/litteratur inte kan spridas på ett annat sätt.

Sen har vi japanerna - Murakamis Norwegian Wood samt Ishiguros Never let me go.

Jag älskar Caroline Ringskog Ferrada-Noli på Nöjesguiden. Hon har fullkomligt rivit sönder dessa båda filmer i sina recensioner. Den om NW kan ni läsa på nätet här.

"Hela filmen är så enormt koncentrerad till kuken. Alla vägar bär dit. Alla tankar. Alla landskap. Alla 68-revolutioner. All japanska. Alla gitarrer. All sorg. Och ni ska veta att den här filmen innehåller mycket gråtsex."

Jag har legat i sängen och fnissat hela morgonen åt det geniala i dessa recensioner. Dock kommer jag ändå vilja se Never let me go.

Boken med mindre splatter, med mer vardag

Jag är antagligen ett av Sveriges största John Ajvide Lindqvists-fan när det gäller hur han beskriver den mobbade vardagen. Jag har läst allt han skrivit och sett de flesta av hans (ganska kassa) you tube-klipp. Men splattret. Det grisiga, det har jag inte så mycket till övers för. Visst, det hjälper till att få den mobbade vardagen en knivskarp kant, men det är inte det jag gillar med hans skrivande.

I nya Låt de gamla drömmarna dö har han samlat noveller och medan jag lyssnar så funderar jag på om det inte är så här han är som bäst. Han får in allt det han tidigare rört vid: humorn, det nattsvarta, den mobbade, det onaturliga, döden döden, det vardagliga, känslorna. Jag älskar det passionerat. Eftersom det är noveller hinner han inte gå över kanten och lite till (som i Människohamn), utan det ligger hela tiden och tippar och vinglar och det är precis där jag vill ha honom.

I novellerna hinner han mobba sig själv, ha ihjäl tjejer som mobbade honom när han var mindre, skriva ett brev till samma nämnda tjejer om blev livet som ni tänkt? Han hinner med vardagen, det onaturliga som smälter sönder en död pappa och självmord. Gillar ni Ajvide Lindqvist kommer ni gilla det här.

Skräck vs splatter

Jag älskade John Ajvide Lindqvists bok Människohamn och lägger ofta den till mina all time favories (med reservation för de sista hundra sidorna, som jag inte gillade alls). Jag älskar den grå, dunkla stämningen som jag inte tyckte mig finna i varken Låt den rätte komma in eller Hanteringen av odöda. Längtan, den totala fötvivlan och det nattsvarta humorn som kom fram i Människohamn har jag sett på få ställen tidigare. Och jag tror aldrig jag har läst något vackrare om kärlek. Så jag såg väldigt mycket fram emot Johns nya bok Lilla stjärna, som jag lyssnat på medan jag jobbat om dagarna.

Redan efter ett par timmars lyssnande (tror att hela boken gick på cirka femton timmar) börjar jag må illa. Och i och med att jag lyssnar är det svårt att snabbvända några sidor, jag måste ha Johns röst i öronen medan han beskriver en av de värsta splatterscenerna jag läst. Och sett.

För jag gillar inte skräckfilmer. Inte alls. Jag blir bara rädd och det är inte ett dugg kul på något sätt. Oftast är det inte så smart och när det väl är smart så är det väl okej, men inte min kopp te.

Så kanske är det så att den här boken inte är sånt där te jag gillar? Jag vet inte. Men något saknas som fanns i Människohamn och något har lagts till som jag inte gillar - splattret. Det är inte längre snyggt, det där gråa silar inte fram. Jag kan knappt ta på det, det finns liksom där någonstans, en förtvivlan, men för mig når den inte fram.

Om det ska vara så här så kommer jag hoppa runt mellan böcker som om det inte fanns någon morgondag.

Jag är nu ännu mer kär i bibblotjänsten. Idag öppnade jag upp min bok på jobbet och det var som jag hade hoppats: den var kvar på den minut där jag lämnat den (14:40), alltså den hoppade inte tillbaka till början.

Plus! att när jag skulle gå in och ställa mig på kö till Lilla stjärna (trots att min fina bekant säger att den bara är en trea och lite mer) så fanns den som e-bok. Byter nu hastigt från Jonasson till Ajvide Lindqvist.

Skräcken

Jag gillar egentligen inte att läsa skräck, det är ungefär som med skräckfilmer, mitt ömma och svaga kvinnohjärta klarar inte av det.

För Johan Theorins bok Nattfåk, som fick Svenska Deckarakademins pris för bästa deckare 2008 är ingen deckare för mig (vad nu en deckare är, denna eviga diskussion...), utan en spänningsroman eller tja, en skräckhistoria. Jag är livrädd där jag ligger i min säng, ensam och med ljuset tänt. Det känns som om jag är sju år igen och helt säker på att i natt är natten då spökena ska komma. På riktigt. Som jag trott de senaste sjuttiotvå nätterna.

Är den bra? Ja. Är den jättebra? Nej.

Sådana här svenska krimromarer är något slags svar på tjejfnissböckerna (chicklit), enkla att ta sig genom, enkelt språk och ja, helt okej. Det är inga beskrivningar som får författaren halva vägen till Nobelpriset i litteratur, men det är helt okej. Skulle man bara läsa böcker av författare som hade siktet inställt på Nobel skulle jag förtvina i olycklighet. Nu väljer jag att göra det i skräck istället.

En liten parantes för att om ni ska läsa Nattfåk tycker jag att ni ska läsa Människohamn av Ajvide Lindqvist ungefär samtidigt, en enligt mig bättre bok, på precis samma tema. Skippa dock den sista kvarten av boken och hitta på ett eget slut.

En fantastiskt bra recension av Nattfåk hittar ni hos Bokoffer.

Hittad hos Bokhora

Senaste bokköp: Oj. Har bokköpsstopp det här året, efter att ha gått bananas på bokrean, där jag köpte på mig ett femtiotal böcker eller så. Hela bokhyllan är full. Men i och för sig köpte jag för några dagar sedan vår nästa bokklubbsbok Bright shiny morning av James Frey. De får man köpa.

Senaste biblioteklånen: Är stolt ny ägare av ett bibblokort. Hade en gammal skuld och ett borttappat kort och köpte ett nytt hos världens virrigaste gamla bibblotant i veckan. Lånade en resehandbok om Virginia, ska dit på bröllopsresa i höst.

Senaste utlästa boken: Tipping the velvet av Sarah Waters. Låg vaken sentsent i går med de sista sidorna ur Johan Theorins Nattfåk, men hann inte till mållinjen.

Favorittidning: Har jag faktiskt ingen. Läser inte magasin, men dock DN.

Plats där jag helst läser: Sängen. Läser dock ofta även på pendeltåget.

Så sorterar jag min bokhylla: Bort böcker. I min bokhylla finns bara böcker jag inte läst. Önskar att jag hade kunnat ha massor av egna bibliotek, men bor för litet (med blivande man i en etta).

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten: God natt mister Tom av Michelle Magorian. Mamma läste den när jag var åtta år, men tyckte att den var för hemsk, så jag fick inte läsa den förrän jag var tolv.

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst: Jag har faktiskt en gammal ”kvinnobok” (Alla kvinnors bok) från femtiotalet, som jag ägt ett tag. Sedan 1998, kanske?

Vad ser jag mest fram emot att läsa i sommar: Lilla stjärna av Ajvide Lindqvist. Står och stampar av frustration för att biblioteket inte köpt in den än, så jag kan ställa mig i kö på att låna den (inga nya böcker får ju köpas…).