Mitt åttiotal

Jag älskar mitt åttiotal. Mitt åttiotal har guldkant och skimrar. Åttiotalet är att pappa tittar på fotboll i soffan, med tv-ljudet av och istället radion på, för att han tycker att ljudet och kommenterandet är bättre där. Åttiotal är pappas svordomar när radion knastrar och Danmark gör mål. Åttiotal för mig är hemgjord pizza på fredagar och Kalle Kula-godispåse som är färdigblandad. Fiskdamm där alla slänger clementinen och koncentrerar sig på det riktiga godiset. Det är rosa mjukbyxor och hålla mamma hårt i handen. Det är världens snällaste lärare och bollruta.

Det är så det är när jag tänker tillbaka. Alltid snö på min födelsedag i februari och alltid sol och studshopphögt på Tosselilla sommarland. Jag vet ju att det inte var så, men i mitt minne alltid så. Jag har lagt de andra minnena i en tom låda, en låda som är stängd. Jag vill inte minnas att en av mina kompisar aldrig ville gå hem, aldrig ville låta sova över hemma hos henne. Jag har glömt bort och slängt undan en annan kompis mammas partners vandrande blickar på badande barn. De får inte plats, de får inte skava mitt åttiotal.

Jag tror att det är den här guldkantsfantasin som gör att jag hyllar alla böcker som handlar om barndom och åttiotal. Jag älskar det. Jag älskar det socialrealistiska och pratet om Olof Palmes levande och död. Om blå mascara, pommes och de där tv-programmen. Det är därför jag inte kan ta till mig alla dåliga recensioner och negativa kommentarer om Svelands Att springa. För mig är den underbar, med underbara porträtt (även om jag läser nästan överallt att det är ”svajigt”) av framför allt kvinnorna i romanen. Jag älskar Gisela. Jag älskar hur hon framställs.

Så jag gör som många i den här romanen: jag blundar och gömmer undan. Mitt åttiotal är fortfarande skimrande.

Konstig grej

Veckans konstiga grej hände på pendeltåget i måndags när jag plötsligt kom på att det var Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset och inte Svelands Att springa jag läste.

Jag vet inte hur jag kunde blanda ihop dem, men i min hjärna har jag liksom placerat boken i sammanhanget "den där boken som vi var på releasefest för", fast att jag alltid vetat att det inte var den.

Det var också då jag kom på att det var därför jag inte gillade den. Jag läste liksom fel bok mentalt.

Releasefest på Södra Bar

I går var det releasefest på Södra Bar för Mian Lodalens bok Tiger och Maria Svelands bok Att springa. Jag, Cia och Jenny var förstås där. Vi köpte inga böcker, vi vågade inte gratulera författarna, men vi var där. Vi är inte så vana bokreleaseminglare ännu - alltså gjorde vi det som vi antar att de flesta i vår situation skulle göra: dricka vin och spana på kändisar. Mest lekte vi leken "Var är Leif nu?" som gick ut på att hitta Leif Pagrotsky. Han är så liten att han försvann ur sikte hela tiden. (Men vi fångade honom på bild som ni ser.) Vi gillar Leif, han är så gullig. Framförallt verkar han genuint intresserad av kultur, vilket ju en person med hans bakgrund borde. (Han köpte en bok!) Thomas Bodström var visst också där. Hängde han och Leif? Är de vänner? Jag såg dem inte ihop.

Vi tjuvlyssnade även på författare som talade om författarresor och författarfrukostar och de var fina och solbrända och drack massa vin. The good life alltså. Om vi gillar deras böcker är dock lite tveksamt. Louise Boije af Gennäs gick förbi mig och jag tänkte "åh, du var med i Babel senast!" men eh, det sa jag inte till henne. Hon vet nog själv att hon var med.

Jag har inte läst något av varken Lodalen eller Sveland. Jag skulle hemskt gärna vilja läsa bådas böcker men igår blev det alltså inte läge att införskaffa dem. Det får bli ett senare projekt.