Vi trillar in på Kulturhusets högsta våning och tydligen så sätter sig Linn vid ett helt annat bord först och undrar varför vi inte kommer någon gång. Men vi har ju kommit Linn, vi sitter ju där borta, där vi har utsikt över Drottinggatan och Plattan, ser du inte? Jo, hon ser efter ett tag. Vi diskuterar vår bokklubbsbok
Just kids av Patti Smith. Jag, som valt boken, berättar intressant info om Patti, sånt vi inte vet om, som händer efter att boken slutat. Som att Pattis son Jackson nu är gift med Meg White, som spelade trummor i the White Spripes.
Jag brukar vilja grotta in mig ordentligt i personerna jag läser om. Jag vet i princip allt det finns att läsa om bland annat Drottning Maria och Marilyn Monroe, på grund av böcker. Jag läste, såg och drömde dessa människor. Det händer inte med Patti. Jag tror att det är för att vi alla tycker att boken Just Kids är ganska... tråkig.
Det hade kunnat bli så bra. Linn påpekar det - hon kan ju skriva (liksom hon verkar kunna sjunga, måla, ta foto, skriva poesi och vara kompis med halva a-kändisligan i New York), så varför skriver hon inte så det brinner? Varför gör hon inte boken och bränner till? Vi funderar och diskuterar om det är för att hon blir för privat, att hon inte vågar ta det steget. Hon pratar löst om sin abort, men nämner det inte mer. Det är till och med så att hon skriver "min andra graviditet", när det egentligen är den tredje, som om hon glömt bort eller förnekar att den första ägt rum. Hon skriver om det smärtsamma, om fattigdomen, svälten, döden, men hon når inte riktigt fram. Dessutom namndroppar hon utan dess like. På sida 181 kan jag räkna till tjugosex namn, allt från Andy Warhol till Lou Reed.
Vi för även en diskussion om att leva ett fritt liv och skita i normerna vs att behöva klippa sig och skaffa ett jobb. Var går gränsen? Vem bestämmer? Bestämmer vi alla och sätter olika gränser? Sara ser bilden av hippielivet som ett wanna live-liv medan Cia bara blir irriterad. Jag tar upp frågan om varför vi störde oss så mycket på Torsten i Stad i ljus som flängde runt, medan när Patti gör det sprider det ett skimmer. Patti har verkligen levt livet. Hängt med sina idoler, bara sådär. Sånt där som man känner inte händer idag - som om Brad Pitt skulle hänga me
d Lady GaGa, Madonna, Russel Crow, Paris Hilton och någon toppmodell som jag inte kan namnet på - som ett Så mycket bättre deluxe upphöjt till hundra, gånger fem.
En sak är säker - skulle Patti skrivit en blogg på den där tiden skulle den säkert varit en av världens mest besökta bloggar.
Jag, som faktiskt tyckte att Just kids av Patti Smith (som vi läst i bokcirkus förut) var intressant läsning vill ju såklart veta ännu mer om livet bland hippiekändisarna i New York på sjuttiotalet. Jag blev därför genast sugen på att se fotografierna tagna av Robert Mapplethorpe (som boken är tillägnad och till stor del handlar om) som snart ställs ut på Fotografiska. Men som sagt, det måste ju komma en regnig söndag först, eller nåt sånt.
