Att tycka olika

Tina Fey och Bossypants alltså. Som Linn gillat här.

Nä.

Jag gillade sådär. Och det är ju okej, som tur är, vi får gilla olika. Och ogilla samma. Vissa kapitel är briljanta, som The Mother's Prayer for Its Daugter

May she play the Drums to the fiery rhythm of her Own Heart with the sinewy strength of her Own Arms, so she need Not Lie With Drummers

eller de två kapitlen Remembrances of Being Very Very Skinny vs Remembrances of Being a Little Bit Fat.

Bakom allt det roliga (eller på vissa ställen "roliga") är det alltid allvarligt. Förklaringar och försvar för val hon har gjort. Hennes val att gestalta Sarah Palin  eller att inte amma och stanna hemma med sin dotter i ett land där förskola för barn under en viss ålder är extremt dyrt, just för att föräldern mamman ska stanna hemma med sina barn trots att det inte finns någon direkt föräldrapenning att prata om. 

Det kan vara att jag har lite svårt för böcker som ska vara uppenbart roliga. Samma som jag har för tv-serier med enda syfte är att få mig att skratta, jag klarar inte riktigt av det. Höjdpunkten för mig blir inte de ändlösa kapitel som nästan staplar upp hennes arbete för SNL, 30 rock osv osv utan den feministiska vinkling hon har på sitt berättande. 

Charterläsning är det nya svarta

En charter till Kreta gjorde under för mitt läsande som legat på tunn-is sedan min son kom till världen. Tre böcker på en vecka är nästan barnfritt tempo. På planet ner läste jag ut Daniel Åberg och Johanna Ögrens När 2 blev 3. Vid poolen lästes Marianne Fredrikssons Simon och ekarna och på stranden förstörde jag Tina Feys Bossypants med mina våta fingrar.

Semesterläsning

Jag och Evelina var på en liten semester förra veckan. Hela veckan bestod mest av att vi låg ner på varierade platser, tänk solstol/säng, med antingen nån dokumentär i hörlurarna eller en bok i handen. Jag läste vår bokklubbsbok Neil Gaimans American Gods större delen av tiden eftersom den faller inom det Cia kallar för bok (över 500 sidor) och det tar sina minuter, även om man som jag läser rätt fort. Om den säger jag inte pip förrän vi har träffats i grupp och ventilerat så ni får hålla till godo med nedan så länge.

Sen läste jag Nine uses for an ex-boyfriend av Sarra Manning för att liksom väga upp lite och det kan ju vara den mest missledande titeln EVER. Det fanns för det första knappt en ex-boyfriend under de första två tredjedelarna av boken och den sista handlade mest om hur huvudpersonen skulle få tillbaka honom. Inte en gång fanns det nåt som handlade om vad man skulle kunna använda dom där exen till. Sarra Manning lyckas skriva en chicklit som är så våpig på det dåliga sättet att jag ibland kände för att riva sönder den. Tjej är ihop med kille, är tjock, killen vill inte ha henne, tjej bantar och tränar och blir snygg, tjej får uppmärksamhet. Jag känner: nittiotalet ringde och ville ha tillbaka sin fantasi. Läs inte.

Som tur är hade jag även med mig Tina Feys Bossypants så jag kunde väga upp det dåliga tramset med ett mycket smartare. Jag gillar ju inte att veta nåt om böcker jag ska läsa. Jag läser sällan baksidestexter och undviker aktivt diskussioner/inlägg/twitter om böcker jag vill läsa, men det är ju helt omöjligt att missa att ungefär alla rekommenderar Bossypants så jag hade väl ganska höga förväntningar kan man säga. Jag trodde den var bra, och den var verkligen bra, men jag hade ingen aning om att den skulle vara så himla rolig. Evelina ba stirrade på mig när jag fnissade högt ungefär varannan sida. Jag rekommenderar såklart också den boken, inte bara för att den är rolig, men för att Tina Fey också har lyckats skriva en bok om en kvinna i karriären utan att den handlar om en KVINNA i karriären. Den handlar om en person. Det tycker jag nästan är det allra bästa.

Sen läste jag två Sidney Sheldon-böcker och en Marian Keyes och började på David Levithan och John Greens Will Grayson, Will Grayson hos mina föräldrar i helgen. Well, det var nog det.