Jag och Evelina var på en liten semester förra veckan. Hela veckan bestod mest av att vi låg ner på varierade platser, tänk solstol/säng, med antingen nån dokumentär i hörlurarna eller en bok i handen. Jag läste vår bokklubbsbok Neil Gaimans American Gods större delen av tiden eftersom den faller inom det Cia kallar för bok (över 500 sidor) och det tar sina minuter, även om man som jag läser rätt fort. Om den säger jag inte pip förrän vi har träffats i grupp och ventilerat så ni får hålla till godo med nedan så länge.
Sen läste jag Nine uses for an ex-boyfriend av Sarra Manning för att liksom väga upp lite och det kan ju vara den mest missledande titeln EVER. Det fanns för det första knappt en ex-boyfriend under de första två tredjedelarna av boken och den sista handlade mest om hur huvudpersonen skulle få tillbaka honom. Inte en gång fanns det nåt som handlade om vad man skulle kunna använda dom där exen till. Sarra Manning lyckas skriva en chicklit som är så våpig på det dåliga sättet att jag ibland kände för att riva sönder den. Tjej är ihop med kille, är tjock, killen vill inte ha henne, tjej bantar och tränar och blir snygg, tjej får uppmärksamhet. Jag känner: nittiotalet ringde och ville ha tillbaka sin fantasi. Läs inte.
Som tur är hade jag även med mig Tina Feys Bossypants så jag kunde väga upp det dåliga tramset med ett mycket smartare. Jag gillar ju inte att veta nåt om böcker jag ska läsa. Jag läser sällan baksidestexter och undviker aktivt diskussioner/inlägg/twitter om böcker jag vill läsa, men det är ju helt omöjligt att missa att ungefär alla rekommenderar Bossypants så jag hade väl ganska höga förväntningar kan man säga. Jag trodde den var bra, och den var verkligen bra, men jag hade ingen aning om att den skulle vara så himla rolig. Evelina ba stirrade på mig när jag fnissade högt ungefär varannan sida. Jag rekommenderar såklart också den boken, inte bara för att den är rolig, men för att Tina Fey också har lyckats skriva en bok om en kvinna i karriären utan att den handlar om en KVINNA i karriären. Den handlar om en person. Det tycker jag nästan är det allra bästa.
Sen läste jag två Sidney Sheldon-böcker och en Marian Keyes och började på David Levithan och John Greens Will Grayson, Will Grayson hos mina föräldrar i helgen. Well, det var nog det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar