Veckans boktips v. 42

Alltså jag har boktipsat i typ såhära jättemånga veckor nu och inte en enda gång har jag skrivit nåt om Haruki Murakami. Det är duktigt gjort av mig tycker jag, eftersom jag ungefär älskar honom. Men alla är sammalika ju! eller Men dom är ju askonstiga! kanske ni tänker nu och om det känner jag såhär: ja? Det är dumt att ändra ett vinnande koncept tycker jag och köper alla hans böcker sådär bara rakt av. Det är klart att det finns nivåskillnader; Norwegian wood, till exempel, är nog hans lättaste bok och den jag rakt av rekommenderar att man börjar med som Murakami-rookie. Eller möjligtvis Dance dance dance.

Hard-boiled Wonderland and the End of the World är förmodligen den knepigaste. Och den jag tänker tipsa om idag. Det är dubbla världar trippla världar förföljelse spänning kåthet smarthet relationer. Och så Haruki Murakamis fantastiska språk på det.

Seså, köp läs gilla. Varsågod.

En bok mot ett leende

Jag åkte tåg igår och nånstans runt Kumla klev det på en äldre dam. Jag satt och läste vår bokklubbsbok när hon frågade om jag var engelsk. Det är jag inte, svarade jag, men det var hon tydligen. Och hon hade precis läst ut sin bok och nu hade hon inget att läsa. Hon visade upp Haruki Murakamis After Dark som ett litet bevis. En tant med smak, med andra ord. Bokmal som jag är reser jag ju aldrig med mindre än tre böcker så jag frågade om hon inte ville läsa The girl with glass feet av Ali Shaw, som ändå låg och skräpade i min väska. Hon tog emot den lite försiktigt, men sen satt vi där på varsin sida av bordet och läste. Ibland lyfte hon blicken och log och viskade att den verkligen var engelsk. När vi gick av på Stockholm central tyckte jag att hon kunde behålla boken. Hon verkade tycka så himla mycket mer om den än vad jag gjorde. Det leendet jag fick efter att ha sagt det kan jag leva på länge länge.

Film, film, här vare film!

Det är många böcker som släpps som film i Sverige just nu. Vi har I am number four, efter boken med samma namn, skriven av bland annat Bokcirkus! favorit James Frey. Filmen har väl inte direkt fått toppbetyg i pressen och att döma av trailern så är det inget jag tänker se. Hur boken är har jag ingen aning om.

Så stegar vi vidare till den amerikanska versionen av Låt den rätta komma in - Let me in, från början en fimatisering av en bok av Ajvide Lindqvist. Jag tänkte se den här filmen, mest för att jag vill se vad tusan de har gjort med den. Amerikanerna är väl inte precis ett folk (hej generalisation!) som gillar att läsa textremsa while de kollar film. Synd att svensk film/litteratur inte kan spridas på ett annat sätt.

Sen har vi japanerna - Murakamis Norwegian Wood samt Ishiguros Never let me go.

Jag älskar Caroline Ringskog Ferrada-Noli på Nöjesguiden. Hon har fullkomligt rivit sönder dessa båda filmer i sina recensioner. Den om NW kan ni läsa på nätet här.

"Hela filmen är så enormt koncentrerad till kuken. Alla vägar bär dit. Alla tankar. Alla landskap. Alla 68-revolutioner. All japanska. Alla gitarrer. All sorg. Och ni ska veta att den här filmen innehåller mycket gråtsex."

Jag har legat i sängen och fnissat hela morgonen åt det geniala i dessa recensioner. Dock kommer jag ändå vilja se Never let me go.

Upp till kamp

Mellan dig och mig? Anledningen till att jag fick vara med i bokcirkus! var egentligen för att väga upp Murakamihatet (ehm..typ) som råder här inne. Jag är nämligen ett stohohort fan av Murakami och hans fantastiska berättelser. Så till den grad att jag nästan blir lite sur när mina i övrigt ypperliga kollegor dissar honom. Vill liksom trycka upp Murakami i ansiktet och ba DU FÖRSTÅR INTE! Normal reaktion? Eh nej. Men han skriver ju fantastiskt! Och inte alls långsamt utan eftertänksamt. Ta Kafka on the Shore till exempel. Fina personporträtt, annorlunda story, roliga karaktärer.

Eh ja. Nu vet ni vart ni ska vända er när ni vill ha Murakamitips, jag äger typ allihop.

Harukis tredje chans

Nästan bara för att jag uttalade mig om Haruki Murakami häromdagen dök det upp ett tillfälle att ge honom en tredje chans. Jag fick biljetter till förhandsvisningen av filmen Norwegian Wood. Den del i filmen som jag faktiskt hade läst tyckte jag var den bästa delen, det som kom efter, not so much. I och med att jag slutade läsa boken för att den var så tråkig talar det en hel del om hur jag uppfattade filmen.

Visst den var jättefint filmad, det var bra skådespelare och soundtracket var perfekt. Men precis som boken går den lååångsamt. Handlingen skulle nog kunna få plats i en timme film, men dras i det här fallet ut till 2 timmar och 13 minuter och jag kan inte riktigt motivera det. Däremot tror jag att de som tyckte om boken kommer tycka om filmen eftersom jag åtminstone tycker att den del jag läst stämmer väl med boken.

Trots att jag upprepar att jag inte ska ge hur många chanser som helst kommer jag antagligen även läsa Sputnikälskling eftersom den skickades med i goodiebagen för kvällen.

Haruki

Både jag och Jenny har ett stort problem med Haruki Murakami. Han hyllas överallt, förvisso med ett antal undantag, men de läsare som vanligtvis tycker som jag älskar honom. Och jag kan inte förstå. Eller vill inte, det är svårt att avgöra.

Jag läste en och en halv innan jag gav upp. Fågeln som vrider upp världen var sjukt lång och sjukt obegriplig. Jag tyckte komponenterna funkade bra till en början, men de leder liksom ingen vart och då tröttnar jag. Sen ville jag ge en chans till och började med Norwegian Wood, Den var bara tråkig, men nu måste jag nog läsa ut den iallafall eftersom den blir film. Kafka på Stranden verkar vara en av de böcker som folk tycker om så jag är faktiskt lite sugen på att läsa den med.

Men just för tillfället är tanken att Bokcirkeln i P1 ska ge mig någon slags förståelse för vad det egentligen handlar om. Den 21 mars drar det igång och då kan jag följa den vecka efter vecka eftersom jag faktiskt redan läst boken.

Dag åtta - den mest överskattade boken

Det finns böcker som jag tycker är dåliga, men som jag förstår varför folk gillar. Stieg Larsson skrev, enligt mig, tre mediokra böcker om en tjej som är tatuerad och en journalist. Visst, de är spännande, men jag tycker inte att de utmärker sig utöver andra svenska deckare (okej, de har ingen tjock och sur kriminalare). Men jag fattar varför man gillar dem. Hela historien med att Larsson dog innan han hunnit skriva färdigt, den där grejen.

Jag kan fatta varför man gillar Haruki Murakami. Jag gör det inte själv, men jag fattar grejen. Tisdagarna med Morrie - en skitdålig bok, men gillar man flumflum och finna sig själv så okej. Elsas värld och Denise Rudberg - jag förstår att man vill fly vardagen lite och läsa om rika och lyckade människor på ett väldigt dåligt skrivet språk. Jag förstår varför man läser dem. Linda Rosings bok och allt och alla de andra - såga mig med en motorsåg i benet hellre än låt mig läsa, ni skriver ju bara för att ni är kända och vill bli ihågkomna några veckor till, jag hajar grejen.

Men Paulo Coelho. Varför? Varför är han den bästsäljande författaren på portugisiska? Varför vill vi läsa Alkemisten? Varför var jag så dum att jag läste Alkemisten, hatade den och efter det läste Veronika bestämmer sig för att dö? Paulo Coelho - min mest överskattade författare. Alla hans böcker - de mest överskattade böckerna.

Jag vet inte vad det är, men på senaste tiden har jag bara läst böcker som inte passar mig.

Har dragit med mig Paul Austers New York-trilogi var jag än har gått sen senaste veckan. Tvingat mig att läsa. För jag måste tvinga mig, den smakar inte alls gott. Det är något med trilogin som inte smakar rätt, jag vet inte vad det är. Jag hoppar över sida efter sida med text som jag tycker är blablabla och bara väntar på att den ska bli bättre. För bok.nu tycker att jag ska gilla den: fyra stjärnor av fem, till och med.

Jag går in på bok.nu igen. Jag orkar inte läsa klart, efter att ha läst del ett (tvåhundra sidor). I högerspalten ser jag vad som kan vara förklaringen till varför jag inte gillar den: boken ska vara lik min hatförfattare Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Det avgör det. Jag slänger boken i golvet, plockar sen upp den och ställer tillbaka den i bokhyllan.

Ni får hata mig om ni vill...

Nä, men hörrni? Den här Murakami-killen. Jag fattar inte grejen. Jag är ledsen, men jag gör det verkligen inte. För mig känns han som nån japansk version av Paulo Coelho och nej, det är inte en komplimang. Nu har jag läst mig genom Fågeln som vrider upp världen och satt en etta på den, sen tänkte jag att jag kan inte släppa det så lätt så då lyssnade jag mig genom Sputnikälskling också, men nej. Nej. Nej! Inte min kopp te. Inte ens min kopp kaffe. Det är bara jobbigt.

Så nu lägger jag ner. Ingen mer Murakami för Jenny.

Snälla, låt mig gilla!

Haruki Murakami. Har jag väldigt svårt för. Jag har försökt ljudboka hans Fågeln som vrider upp världen och jag har Kafka på stranden hemma men det funkar verkligen inte, det liksom fäster inte utan blir bara soppa, vilket är synd för jag tror verkligen att jag skulle kunna gilla hans böcker.

Nu har jag bestämt mig för att ge mig på P1s uppläsning av boken Sputnikälskling. Perfekt att lyssna på jobbe, där man inte måste hårdlyssna, utan kan sväva iväg i några minuter och sen komma tillbaka till boken igen.

Mitt bok-VM

Söndagkväll och vi sitter i vår gula soffa och tittar på Tyskland - Australien. Vet att Tyskland kommer att vinna, men hejar på ödmjuka Australien. Så kommer jag att tänka på om VM spelats med författare. Vilken författare som passat var.

En typisk uppställning:

Målvakt


Vänster ytterback Mittback Mittback Höger ytterback


Vänster mittfält Mittfält Mittfält Höger mittfält


Anfallare Anfallare

Målvakten måste vara trygg. Lugn. Kunna läsa spelet och se snabba vändningar. Måste samtidigt kunna vara vig och ganska stor så att denne kan täcka målet.

Ytterbackarna måste vara stora, men inte lika stora som mittbackarna. De måste vara snabba, kunna löpa på kanterna och vara bra på inlägg.

Mittbackarna måste ha ett bra passningsspel, de ska vara stora och kraftfulla och hålla upp laget. De måste vara pådrivande och styr ofta anfallsspel från sin position.

Mittfältet är uppdelade i defensiva och offensiva. De defensiva ska vara spelförande och kunna bryta spelet. De offensiva ska vara tekniska, snabba och vara bra på passningar.

Anfallarna är de stora stjärnorna, de som gör målen, de som syns mest i pressen. De måste ha bra teknik och målsinne. Inte nödvändigtvis de som gör det grövsta arbetet, utan blir ofta servade en målchans.

I mitt lag. Målvakt. En lugn person, någon som ser spelet i sin helhet. Haruki Murakami. Hans farfar var budistpräst och jag tänker mig därför att han äger det lugn som behövs. Japan, vilket innebär att han inte är jättelång, men dock smidig och har skrivit så pass mycket litteratur att han måste anses större.

Backar. Ytterbackarna, någon som är snabba och bra på inlägg. Tänker mig någon som är snabb i käften, massproducerande, som Joyce Carrol Oates och Selma Lagerlöf. Mittbackarna, stora och kraftfulla, bra på passningsspel. Leif GW Persson är väl kanske inte världsbäst på passningsspel, men dock stor och skrämmande. Tänker mig även Cormac McGarthy, som ibland beskrivs som en av de största i sin tid.

Mittfält. Defensiva, de som kan bryta spelet, ställa frågor, vad händer nu? Analysa. Tänker att Roslund och Hellström skulle kunna samarbeta fint här. Offensiva då? Tekniska, snabba. Den mest tekniskt skickliga bok jag läst är Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära. En annan spelare jag känner skulle passa bra här... känner att jag vill få in fler kvinnor i spelet. Tove Jansson. Inte så snabb, kanske, snare långsam, eftertänksam, kanske mer en back? Nej, jag tror det kan funka.

De stora stjärnorna, de som syns. Någon som kom till mig direkt var Jens Lapidus. Ingen jättestjärna, men duktig på att synas i media. Sen måste jag ju ha en storstjärna. Någon som alla tittar på, skakar huvudet och undrar hur denna får till det. Det får bli William Shakespeare. Ofta nämnd som världens bästa författare. Jag tänkte bara ta nutidsböcker, men det här laget blir nog inte komplett utan vår Shakespeare.

Haruki Murakami


Joyce Carrol OatesLeif GW Persson Cormac McGarthy Selma Lagerlöf

Tove Jansson Roslund och Hellström Jonathan Safran Foer


Jens Lapidus William Shakespeare