Elva frågor

Vi fick fick elva snabba frågor av bloggen Påhittade nöjen och här kommer svaren från mig, Jenny.

1. Vilken bok läser du just nu?

Jag har läst ungefär fem sidor ur vår bokklubbsbok I det förflutna, av Kate Morton.

2. Nämn en bra bok du läst nyligen.

Igår läste jag Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll. Det tog ungefär en timme medan bebis sov, fast att jag försökte läsa den långsamt. 

3. Nämn en klassiker du älskar.

En av mina bästa böcker är Wuthering heights av Emily Brontë. Åh, mörkret i den boken!

4. Nämn en klassiker du verkligen inte gillar.

Vi läste The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald i bokcirkus! en gång i tiden. Det kan ju ha varit för att jag råkade läsa den på lätt engelska(!), men det var en bok som jag ryckte lite på axlarna åt. Den var inte jättedålig, men inget som jag rullade runt av glädje av heller. 

5. Säg en bok du blev mycket besviken på.

Alla böcker av Curtis Sittenfeld. Jag tror varje gång jag läser något av henne att jag ska dö stora åh vad BRA!-döden, men nej. Det borde vara min typ av böcker, men det går inte.

6. Säg en bok du är riktigt nyfiken på.

Åsa Larssons nya. Ge mig i pocket N U!

7. Nämn tre av dina favoritförfattare.

Kerstin Thorvall, Elsie Johansson och Chimamanda Ngozi Adichie.

8. Nämn en genre du aldrig läser något av.

Säger aldrig aldrig. Men fackböcker läser jag väldigt sällan.

9. Nämn en av dina favorittitlar.

 Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.

10. Nämn en klassiker du tror du skulle älska.

Böcker av Moa Martinsson. De verkar svåra att få tag på, men jag tänkte kolla på typ Myrorna. 

11. Ge mig ett boktips.

Boktips är så himla svårt, för de måste ges med en massa bokgrunds- och bakgrundsinformation: vad gillar du? Vad har du läst? Vad är du sugen på? Men Ida Säll, som jag precis läste ut: där har du ett litet tips.

Vi har även fått elva frågor från BellasBok, någon annan i bokcirkus! som känner sig manad?

Wienerbröd

Jag har äntligen läst Thorvall. När man skjuter arbetare. Och hon är ett geni, det är hon, man märker det. Vilket inte automatiskt gör att jag älskar det. Men jag småmyser. Jag längtar hem till mina föräldrar. Kerstin får mig att längta hem och jag vet inte varför, för ingenting i boken påminner mig om hemma.

När jag växte upp var mina föräldrar stökiga. Röriga. Förvirrade. Så långt man kan komma från huvudpersonen Hilma. Men det är något där, något som berör, något som kryper in och får mig att vilja läsa mer Thorvall.

Kolla bara, sidan 273:

På resan från Sollefteå till Lövberga måste man byta tåg i Hoting. Uppehållet var på en och en halv timme.

Hilma och Signe* kunde då passa på att inta grötfrukost på Ida Anderbers matservering. Två limpsmörgåsar ingick. Därefter hann de också med att gå in på Leanderssons bageri & kondoteri och köpa wienerbröd.

Wienerbröd var det godaste á Selma** visste. Rödflammig av förtjusning skulle hon ta emot den något flottiga papperspåsen och lägga den på en hylla i skafferiet. På tredje dagen skulle hon ta fram den, ta ur wienerbröden och sen doppa dem i silverte. "Ja det är då visst och sant" skulle hon sucka. "Att det inte finns något godare än wienerbröd."

Hennes dotterdotter som såg på, skulle alltid komma ihåg det märkliga i att mormor inte istället inte hade ätit dem meddetsamma. När de var färska och frasiga.

Hennes dotter, däremot, förstod mycket väl att njutningen i att äta dem nygräddade skulle varit mer än Gud hade kunnat tolerera. Till och med kalla talgiga snuddade de vid frosseriets dödssynd.

Det är så vackert och nära perfektion man kan komma. Det blir mer Kerstin för mig. Det blir det.

*dotter till Himla
** mamma till Himla

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan bättre än så här

Den tionde april 2010 dog Kerstin Thorvall. Det hände något annat också den dagen, som jag inte riktigt minns, något annat som hamnade på förstasidorna. Antingen var det Jonas och Madeleine eller så var det askmoln.

I alla fall. Den tionde april 2010 ägde jag en endaste bok av Kerstin: När man skjuter arbetare, som jag köpt på bokrean. Det var meningen att jag skulle ha köpt fler. Det kändes som om jag blivit snuvad på något. Som om böckerna sjönk för mig i värde när hon inte längre fanns. Lite, ni vet, som när någon författare man precis hittat som är underbar, så får de Nobelpriset och man blir lite besviken för att man inte får behålla skatten för sig själv.

Inte för att jag skulle ha någon koll på Nobelpristagare innan de blivit just Nobelpristagare. Och När man skjuter arbetare står ju fortfarande där i hyllan. Men jag känner att jag kommer att gilla den. Och jag känner att jag kommer att gilla Kerstin. Synd bara att jag inte kom på det medan jag gick och strök över bokryggarna på lokala biblioteket som femtonåring. För även om jag inte missat något, författare gör ju det som så många vill, live forever, så känns det så.