Ett svart nöjesfält, som Linn uttryckte det hela

Vi i bokcirkus! läste för ett tag sedan American Gods av Neil Gaiman, sen kom semester och bebis och vardag mellan och jag tappade bort att jag skulle skriva om den. Skrivet kommer alltså nu. Sent, men inte aldrig.

När jag växte upp på den skånska landsbygden fanns det inte plats för så många andra gudar än den kristna guden Gud och den nya guden TV. Den nya guden TV tog faktiskt inte så där jättemycket plats, den kristna guden tog nog faktiskt mer plats tillsammans med frusna fält, dubbelmackor med sand i på sandstranden och farmorkramar. Under tiden jag växte upp fanns alltid ett intresse och en nyfikenhet på religion och gudar. Egyptiska afrikanska nordiska indiska europeiska. Kanske är det därför som jag inte blandar ihop de olika gudarna i boken, en kritik som ofta framförs i de olika recensioner jag läser på nätet. Jag sitter och myser åt och skrattar med ifiterna, Isis, Odin och alla de andra. Jag sitter och väntar på mina favoritgudar.    

De bästa delarna med American Gods är de där huvudpersonen Shadow får ta del av det amerikanska småstadslivet. När han hjälper till i ett begravningshem. När han bor i den lilla, perfekta staden Lakeside. Det är livet där, människorna, miljöerna, känslorna som gör den här boken bra. Det finns även en historia insprängd mellan sida 195 och 206 om Salim, invandrad i USA som även griper tag i både mig och Evelina så mycket att jag antecknar vilken sida historien börjar på. Mellanjamset, när de springer omkring i en mellanvärld och håller på och träffar olika gudar på casinon och åker karuseller, skulle vi lika gärna kunnat vara utan. Boken är ändå på 640 sidor, så de där delarna skulle kunna skalas av.

Det är en bra bok. Det är det. Möjligtvis även en episk bok, en modern klassiker. Jag har dock alltid varit för att läsa böcker för att de är fantastiskt bra, inte för att de är klassiker. American Gods (som för övrigt ska bli tvserie 2013) får av oss det samlade betyget är 3.92.

Semesterläsning

Jag och Evelina var på en liten semester förra veckan. Hela veckan bestod mest av att vi låg ner på varierade platser, tänk solstol/säng, med antingen nån dokumentär i hörlurarna eller en bok i handen. Jag läste vår bokklubbsbok Neil Gaimans American Gods större delen av tiden eftersom den faller inom det Cia kallar för bok (över 500 sidor) och det tar sina minuter, även om man som jag läser rätt fort. Om den säger jag inte pip förrän vi har träffats i grupp och ventilerat så ni får hålla till godo med nedan så länge.

Sen läste jag Nine uses for an ex-boyfriend av Sarra Manning för att liksom väga upp lite och det kan ju vara den mest missledande titeln EVER. Det fanns för det första knappt en ex-boyfriend under de första två tredjedelarna av boken och den sista handlade mest om hur huvudpersonen skulle få tillbaka honom. Inte en gång fanns det nåt som handlade om vad man skulle kunna använda dom där exen till. Sarra Manning lyckas skriva en chicklit som är så våpig på det dåliga sättet att jag ibland kände för att riva sönder den. Tjej är ihop med kille, är tjock, killen vill inte ha henne, tjej bantar och tränar och blir snygg, tjej får uppmärksamhet. Jag känner: nittiotalet ringde och ville ha tillbaka sin fantasi. Läs inte.

Som tur är hade jag även med mig Tina Feys Bossypants så jag kunde väga upp det dåliga tramset med ett mycket smartare. Jag gillar ju inte att veta nåt om böcker jag ska läsa. Jag läser sällan baksidestexter och undviker aktivt diskussioner/inlägg/twitter om böcker jag vill läsa, men det är ju helt omöjligt att missa att ungefär alla rekommenderar Bossypants så jag hade väl ganska höga förväntningar kan man säga. Jag trodde den var bra, och den var verkligen bra, men jag hade ingen aning om att den skulle vara så himla rolig. Evelina ba stirrade på mig när jag fnissade högt ungefär varannan sida. Jag rekommenderar såklart också den boken, inte bara för att den är rolig, men för att Tina Fey också har lyckats skriva en bok om en kvinna i karriären utan att den handlar om en KVINNA i karriären. Den handlar om en person. Det tycker jag nästan är det allra bästa.

Sen läste jag två Sidney Sheldon-böcker och en Marian Keyes och började på David Levithan och John Greens Will Grayson, Will Grayson hos mina föräldrar i helgen. Well, det var nog det.

Vem som vann bok-EM

Jag förstår om ni håller på att dö av spänning vem vann bok-EM egentligen? Va? Va? Jo, det ska jag tala om för er!

Av de böcker som gick vidare till kvartsfinal valde vi ut sex böcker som gick till semifinal. De sex var The End of Mr Y. av Scarlett Thomas, Hour I first believed av Wally Lamb, Amerikanska gudar av Neil Gaiman, The Art of Fielding av Chad Harbach, The fortress of solitude av Jonathan Lethem och 19 minuter av Jodi Picoult. I torsdags när vi träffades så röstade vi på vilka böcker vi ville läsa, med poängen ett till sex. Det visade sig att två böcker kom i final:

 19 minuter av Jodi Picoult  

mot 

Amerikanska gudar av Neil Gaiman. 

Eftersom vi är sex personer i gruppen var risken ganska så stor att det skulle bli jämt. Jag la därför min röst på sophögen och vinnande ur striden, med tre mål mot två vann Neils American Gods. Grattis! säger vi på bokcirkus!.


Vill ni läsa mer om bok-EM kan ni även titta in hos Påhittade nöjen.