Visar inlägg med etikett Anna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anna. Visa alla inlägg

måndag, februari 4

Boktoppen!

På söndagar brukar jag vandra omkring i Cambridge. Igår gick jag in på Waterstones för att köpa vår nya bokklubbsbok. Den låg på det första bordet jag såg. Hurra! Jag passade dock på att gå runt och smeka lite andra böcker också när jag ändå var där. Det finns så fantastiskt många fina bokomslag och roliga teman och listor. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av vad som toppar listorna i Cambridge för tillfället. Jag utgår ifrån att ni gärna vill veta. 


Jag ber om ursäkt för de något suddiga bilderna, jag ska berätta vad det står. Månadens bok är Toby's Room av Pat Barker och månadens barn-/ungdomsbok är The One Dollar Horse av Lauren St John. Jag har faktiskt inte hört om någon av dem men det kanske ni har? NY Times skriver så här om Toby's room: "It’s dark, painful and indelibly grotesque, yet it’s also tender. It strains against its own narrative control to create, in the midst of ordinary life, a kind of deformed reality – precisely to illustrate how everything we call 'ordinary' is disfigured by war. And it succeeds brilliantly." Den verkar alltså handla om krig. Den andra boken verkar handla om en häst. The Telegraph skriver så här: "No nagging doubts, this book's a winner."

Vidare till topp tre! På tredje plats ligger Thinking, Fast and Slow av Daniel Kahneman. Den handlar om hur hjärnan funkar. På andra plats finns Waiting for Sunrise av William Boyd. Den har ett fint omslag. På första plats finner vi The Unlikely Pilgrimage Of Harold Fry av Rachel Joyce. Den titeln känner jag igen men jag har inte läst boken. Vår egen bokklubbsbok The Fault in Our Stars finns på plats nummer 19, precis före boken som bland annat Linn hyllade, nämligen Wonder av RJ Palacio.


Det var allt från Waterstones i Cambridge för den här gången.

tisdag, januari 1

Vilken bok fick du i julklapp?

bokcirkus! svarar:
Fick du böcker i julklapp? Vilka böcker?


Evelina: Jag fick inte en enda bok! Det var lite märkligt. Men samtidigt är jag glad, för det betyder ju att jag själv "måste" köpa de böckerna jag önskade mig.

Cia: Jag fick Det Röda Fältet av Mo Yan. Oftast blir det något av årets nobelpristagare i litteratur varje jul, men det hade jag hunnit glömma så det blev en jätterolig överraskning. Det ger mig ett tillfälle att läsa något jag antagligen inte skulle ha gjort annars.

Jenny: Jag fick Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och den nya av Nina Hemmingsson, med en urfin dedikation i!

Sara: Jag fick Gräspojken av Christer Lundberg (Christer i P3 that is!), Resa i Sharialand av Tina Thulander, Little Bee av Chris Cleave (ja, den som jag utsåg till 2012 års bästa bok, fastän de bytt namn på den?!) samt diverse pekböcker, sagoböcker samt en sångbok. Fast de sista var kanske mer till min son, om vi nu ska vara noga.

Anna: Jag har inte fått några böcker.

Vilka böcker fick ni?


söndag, december 23

Vilken bok ser du fram emot 2013?

bokcirkus! svarar: 
Vilken bok ser du fram emot 2013?


Sara: Nyckeln, tredje delen i Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens böcker om Engelsfors efter Cirkeln och Eld. Kommer hösten 2013.

Jenny: Jag är med Sara på den där. Skulle inte ha något emot ifall Khaled Hosseini (var tog du vägen?) eller Chimamanda Ngozi Adichie kom med något nytt heller

Evelina: Jag har ju skitdålig koll på böcker som ska komma ut. Men om jag fick önska skulle jag vilja ha en ny Augusten Burroughs-bok och en ny från James Frey. Borde kanske kolla hur realistiskt det är.

Anna: Jag har absolut ingen aning om vad som kommer nästa år. Vet således inte riktigt vad jag ska skriva här.

Cia: Jag läser ju väldigt sällan nya böcker eftersom sannolikheten är större att de bästa böckerna redan är utsållade ur tidigare års utgivning. Jag ser därför fram emot ett riktigt bra tips på en bok som redan finns och passar min smak perfekt.

fredag, december 21

Den jag var

Jag fick en gång ett väldigt fint litet paket från X Publishing. Det var ett par fina böcker i detta paket och jag tänkte att jag skulle läsa dem men det blev aldrig riktigt så att jag fick så mycket tid till det. Många böcker, lite tid osv osv. Ja, ni vet hur det är. Jag läste hur som helst en av dem alldeles nyligen, nämligen Den jag var av Meg Rosoff. Boken är rätt så annorlunda från det jag brukar läsa och det var en fin liten historia om en pojke som träffar en annan pojke i utkanten av civilisationen. Jag tyckte om boken men jag tyckte samtidigt att den lovade lite väl mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om den utan att avslöja för mycket om slutet. Jag vill inte spoila den men det kändes som att det snabbspolades lite på slutet och det här med att mötet skulle "förändra allt" som det står på baksidan – jag vet inte jag. Om det inte hade verkat så dramatiskt hade jag nog tyckt om boken mer. Nu förväntade jag mig nog lite för mycket.  Det kändes även lite som att man skulle förstå en massa saker utan att det uttrycktes fullt ut. Sådant kan ibland störa mig. Ändå var den rätt mysig och fin. Ja.

tisdag, december 18

Bästa bok-julklappstipset?

bokcirkus! svarar:
Ditt bästa bok-julklappstips, och till vem?


Anna: JAMES FREY TILL ALLA! Ok?

Jenny:  Jag har tre tips: 1.) Jonas Crambys Texmex från grunden som jag har pratat om tidigare. 2.) Att köpa en tidig utgåva av julklappsmottagarens favoritbok (om de gillar en gammal bok vill säga). Och 3.) ungefär ALLT från Out of Print, till exempel en Alice in Wonderland-tischa.

Evelina: Jag gillar ju att ge bort böcker jag tycker att alla borde läsa och lära sig något av. Så jag säger Monster av Micael Dahlén. Den är lättläst också.

Cia: På julen ska det vara roligt att läsa och man ska läsa så mycket som möjligt. Jag tipsar därför om flera i rad av Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse (som är roligare, smartare och bättre än tv-serien) eller av Val McDermids böcker om psykologen Tony Hill och polisen Carol Jordan. Väldigt detaljerat och ibland lite för spännande.

Sara: Jag vill ge Hungerspelen-trilogin till en tonåring som inte säger sig läsa böcker.

Anna (igen): Åh. Jag borde ju svara något vettigare här. Kanske Jag saknar dig, jag saknar dig till tonåringar (och vuxna)? Vet inte varför jag tänkte på den nu, jag har inte läst den på ca hundra år. Den bara dök upp i huvudet.

fredag, december 14

Sämsta boken 2012?


Då var det dags för oss att svara på fråga nummer två!

bokcirkus! svarar: 
Vilken är den sämsta boken du läst 2012?


Jenny: Jag är ledsen den som valde den, men bokcirkus!-boken Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner var ett jävla sömnpiller!

Evelina: Måste tyvärr också säga Mordet i Eiffeltornet. Jag som trodde att jag lätt kunde läsa halvtaskiga deckare utan problem blev motbevisad. HERR-E-G-UHUU-D så tråkigt det var.

Sara: Haha, säger samma. Kom ingenvart i den boken.

Anna: Jaha! Bara dissa min bok! Bara gör det! Dock att jag nog håller med...

Cia: Jag fortsätter tyvärr också att dissa Anna. Dock att jag ju verkligen gillade Eiffeltornet. Tyckte däremot verkligen inte om Grow Up eller vad den hette.


(Vilka böcker som var de bästa 2012 hittar ni här)

onsdag, december 12

Bästa boken 2012?

Nu när det börjar närma sig jul, nyår och ett sprillans nytt år är det dags att summera 2012. Det gör vi i bokcirkus! genom att svara på några mycket viktiga frågor rakt upp och ner, och här kommer den första frågan:


bokcirkus! svarar: 
Vilken är den bästa boken du läst 2012?


Cia: 112263 av Stephen King. En hypotetisk skönlitterär historia om huruvida det skulle vara möjligt att vrida tiden tillbaka till den 22 november 1963 och eventuellt förhindra mordet på John F Kennedy samt hur händelsen i sig skulle påverka framtiden. Mycket intressant.

Jenny: Jag säger Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll. En väldigt tunn och fin bok med små berättelser om en barndom som liknade min.

Evelina: Det känns som att mitt 2012 blev ett rätt mediokert läsår, men jag väljer The Slap. Älskade läsupplevelsen och så fort jag ser boken i en butik blir jag lite varm i hjärtat och börjar fundera på vem jag ska köpa boken till.

Anna: Jag tänker främst på Jodi Picoults Nineteen Minutes och David Nicholls One Day. Min mesta favorit av de två är nog One Day. Inte för att det är värsta storverket men för att jag längtade efter den när jag inte läste och för att jag saknade den när den var slut.

Sara: Jag säger Chris Cleaves The other hand. För att jag liksom aldrig slutade läsa förrän den var slut, och för att jag grät och blev drabbad, och jag gråter rätt sällan till böcker.

torsdag, november 29

Unsuitable Men

Jag har haft en rätt dålig läsperiod på sistone. Med "på sistone" menar jag ungefär de senaste två månaderna. Jag har nyligen flyttat till en ny stad i ett nytt land och jag antar att det har påverkat läsningen något. Det finns så mycket att upptäcka att jag sällan sätter mig ned med en bok. Även det faktum att jag förut läste mycket på tunnelbanan och nu promenerar till och från jobbet gör ju att lästiden förändras en hel del. Numera läser jag mest innan jag ska sova. Jag har ännu inte någon riktigt bra plats för läslampa vid sängen så jag har helt enkelt satt en lampa i sängen. De senaste veckorna har jag bara läst en enda bok och det är Unsuitable Men av Pippa Wright. Det är lättläst, vilket en kanske kan förvänta sig. Jag vet inte om det är chicklitböckerna som håller väldigt olika kvalitet eller om det är jag som blir mer och mer kräsen men chicklitböckerna gör det inte riktigt för mig längre. Jag tyckte bättre om dem förr. Huvudpersonerna är exempelvis ofta lite puckade tycker jag. Jag tänker MEN KOM IGEN DÅ och jag vet ju väldigt tidigt hur böckerna ska sluta. Ja, ni vet säkert själva hur det är. Jag känner lite att Unsuitable Men är en axelryckning. Smått underhållande men faktiskt lite tråkig emellanåt. Och självklart förutsägbar.

onsdag, oktober 24

Twitterature!

Jag promenerade runt i Cambridge häromdagen och gick in i en av bokaffärerna. Man älskar ju bokaffärer, det gör man. Jag hade inte riktigt tänkt köpa något men som många gånger tidigare när jag har tänkt detta, gick det inte att låta bli. Jag köpte dock endast en: Twitterature: The World's Greatest Books Retold Through Twitter. Jag tycker att den är fantastiskt rolig. Urhärlig! Det är två unga snubbar, Alexander Aciman och Emmett Rensin, som har tagit sig an klassiker som Macbeth, The Great Gatsby,  Candide och Paradise Lost och skrivit om dem i Twitterstil. Hurdå? undrar ni. Eftersom jag älskar att citera ur böcker ska jag göra det. Jag har inte läst alla kapitel eftersom jag inte har läst alla klassiker och det är ju såklart mycket mycket roligare om man har gjort det. Hamlet har jag läst. Mkt kul:


Hamlet by William Shakespeare
@OedipusGothplex
My royal father gone and nobody seems to care.

Mom says to stop wearing black.

STOP TRYING TO CONTROL ME. I won't conform! I wish my skin would just … melt.

I'm too sad to notice that Ophelia's so sexy and fine. And mother also looks rather fair despite all her struggles.

AN APPARITION! This shit just got HEAVY. Apparently people don't accidentally fall on bottles of poison.

Why is Claudius telling me what to do again? YOU'RE NOT MY REAL DAD! In fact you killed my real dad. :(

2bornt2b? Can one tweet beyond the mortal coil?

I wrote a play. I hope everyone comes tonight! 7pm! Tickets are free w/ great sense of irony.

Uncle just confessed to Dad's murder.

I had a knife to that fat asshole but bitched out. Now he's alive and still taking to bed with that beautiful wo— … er, my mother.

Gonna try to talk some sense into Mom because boyfriend totally killed Dad. I sense this is the moment of truth, the moment of candour and –

WTF IS POLONIUS DOING BEHIND THE CURTAIN?

I just killed my girlfriend's dad. Does this mean I can't hit that?

Rosencrantz and Guildenstern are here, up to their shenanigans. YAWN.

Rosencrantz and Guildenstern are dead. Anyone miss them? Didn't think so.

The gravedigger's comic speech isn't funny at all. It's heavy and meaningful. Just send me YouTube vids instead, pls. I am so borrredddd.

Ophelia just pulled a Virginia Woolf. Funeral is on the morrow.

Laertes is unhappy that I killed his father and sister. What a drama queen! Oh well, fight this evening.

Anybody want a drink? Uh-oh. That went poorly.

@PeopleofDenmark: Don't worry. Fortinbras will take care of thee. Peace.

måndag, oktober 22

They should give you the A-level options, positive and negative Psychology, because our Psychology largely involves learning about serial killers and schizophrenics but I would rather learn about people who are in love and kids who have beaten cancer.

För ett litet tag sedan var det brittiskt tema i bokcirkus! och då läste vi Ben Brooks bok Grow Up. Jag hade föreslagit sex böcker med brittisk koppling, nämligen Why Be Happy When You Could Be Normal?, Nocturnes, Before I Go To Sleep, Cocaine Nights, Orlando samt den som alltså blev vald till bokklubbsbok.

Åsikterna om Grow Up skiljde sig åt rätt ordentligt, åtminstone om vi ser till betygen. Men det återkommer vi till i slutet. Huvudpersonen i boken heter Jasper och det är också han som berättar historien. De flesta av oss gillar inte riktigt Jasper. Faktum är att vi tycker väldigt illa om honom. Det märks att han är ung, han reflekterar inte över saker och vi undrar lite om han har någon sorts bokstavskombination. Han verkar emotionellt frånkopplad. Det är till och med så att vi blir lite illa berörda av vissa beteenden, däribland något som vi skulle kalla våldtäkt men som han och hans vän inte riktigt verkar bry sig särskilt mycket om. Boken gör oss förbannade, men den får oss också att skratta. Ibland gör hans emotionellt frånkopplade personlighet också att formuleringarna blir väldigt rakt på sak och rätt så lustiga. Utdrag: "Mum has a simple mind. It cannot hold many thoughts.", "Jonah is already sat in the Yellow Pony, behind a beer and a Murakami novel. I do not understand much about Jonah but I understand why he reads Murakami. Murakami makes me feel safe and positive. I wish Murakami was my stepdad.", "I am an extremely creepy young male". Och ja, i vissa fall har han lite självinsikt ändå. Han är nämligen rätt så creepy. Creepy men ibland rar. Med klockrena tankar och påståenden. Jenny sympatiserar med Jasper säger hon. Hon tycker att boken är befriande just för att den inte är spå politiskt korrekt. Jag kan hålla med och jag gillar faktiskt boken ändå. Den är rolig och lättläst. Men jag gillar som sagt inte huvudpersonen. En sak som jag tror att vi alla tyckte om var dock samtidsreferenserna. Han berättar att han lyssnar på Feist och Bon Iver och jag personligen kan ju inte låta bli att gilla det.

Cia var den som tveklöst var mest negativ: "Handlingen var ointressant, det fanns ingen röd tråd, huvudpersonen var irriterande och oansvarig och jag skrattade inte en enda gång trots att omslaget lovade det. Sämre än Baddaren. Plus dock för att den var kort!"

Hehe.

Och betygen då?
Cia: 0,5
Jenny: 4
Evelina: 3,8
Sara: 2,3
Anna: 3

Slutbetyg: 2,7

söndag, september 2

Att läsa på iPad

Jag skaffade för ett tag sedan en iPad. Lite oklart precis varför egentligen men jag gillar ju teknikprylar så jag var bara tvungen. Det var en sån där grej som jag inte riktigt kunde rättfärdiga (jag har ju både dator och smartphone) men "unnade mig" ändå denna pryl en dag när jag hade skött mig mycket bra samt "fått lite pengar över". Jag var värd en iPad helt enkelt. Och jag har haft trevligt med den, den är särskilt bra när jag ska ut och resa och inte orkar släpa på datorn, tycker jag. En bra surfplatta, helt enkelt. Men så har jag börjat nosa lite på det här med att läsa på den också. Jag har laddat ned tidningar och nu senast: bokklubbsboken Grow Up. Jag var till en början lite osäker på hur jag överhuvudtaget skulle ladda ned boken men jag tänkte på min kompis James Frey som berättade att han med ett enkelt klick brukar ladda ned böcker till sin iPad, ofta så fort han får talas om en bok som han vill läsa. Jag insåg att det säkert var mycket simpelt. Och det är det ju förstås. Jag skuttade in på iBooks och klickeliklickade ned den bara! Om jag förstår det rätt kan man även gå in på Kindles app och köpa böcker och jag tror att det även finns ytterligare sätt. Jag har dock endast testat iBooks. För mig innebar det många fördelar med att läsa denna bok på iPad. Jag har sammanfattat det i fem punkter:

1. Det gick hur snabbt som helst att få boken! Jag behövde inte vänta på att den skulle skickas till mig från någon nätbokhandel och började därmed att läsa den direkt när vi hade bestämt att det skulle bli den nya bokklubbsboken. På så vis hann jag inte heller börja på en annan bok och på så vis hann jag läsa ut boken långt innan det är dags för bokklubbsmöte. Mkt bra.

2. Den var billigare på iBooks än om jag skulle beställa den från nätbokhandel. Detta gäller inte alla böcker men i mitt fall var det så. 58 pix betalade jag.

3. Jag vill ofta läsa lite när jag har gått och lagt mig men det är problematiskt att läsa utan lampa och om lampan är tänd får min pojkvän svårt att sova. Med min iPad behöver jag ingen lampa! Den lyser ju av sig självt. Sjukt praktiskt. Det finns ju till och med ett nattläge som man kan klicka in, då blir bakgrunden svart och texten vit.

4. Jag kan markera saker på ett mycket smidigt sätt. Visst kan jag markera saker i en pappersbok också och göra hundöron och det funkar förstås det med, men här samlas alla mina markeringar på ett ställe och jag kan enkelt klicka mig till dem om jag vill läsa dem i det ursprungliga sammanhanget. Detta är särskilt bra när jag ska diskutera boken med mina bokcirkus!-kollegor.

5. Jag älskar att klicka fram, klicka bort, vända blad osv osv. Jag är svag för det snygga tekniska. Nu älskar jag visserligen också fysiska pappersböcker men det är mycket trevligt att variera sig.

1. Bokbibliotek; 2. Innehåll; 3. Mina markeringar;
 4. När jag klickar på en markering och kommer till markeringens ursprungssida

En annan fördel jag tänker mig är om man läser en väldigt tjock bok, säg 650 sidor som vår förra bokklubbsbok American Gods (vikt 460 g) – då kan det vara skönt att slippa släpa på den. Nu väger i och för sig iPaden också lite grann (vikt ca 600 g) men den tar åtminstone inte lika mycket plats. Jag tänker mig att detta är extra bra om man har många böcker att släpa på, t ex kurslitteratur. Nu har jag inte testat en renodldad läsplatta men om man ska ha en sådan tänker jag mig att det finns mindre och smidigare sådana? Som är ännu enklare att ta med sig än iPaden. Jag vet däremot inte vad mer man kan göra med dem, om man kan markera och klicka sig fram på samma vis. (Observera att jag inte är ute efter att göra reklam för just iPad, detta är dock det enda jag har testat i form av läsplatta/surfplatta.)

Ytterligare tänkbara fördelar med läsplatta: Man kan justera storleken på texten om det är så att man tycker att det är jobbigt för ögonen med små bokstäver. Man kan även lättare dölja att man läser pinsam bok på tunnelbanan/bussen, kanske ett tips för alla E.L. James-läsare. Om man nu skulle tycka att det är pinsamt att läsa sexböcker på tunnelbanan, vad vet jag.

Johanna Ögren har intervjuat Daniel Åberg om iPad som läsplatta här. Nu är det visserligen ett par år sedan och jag vet inte om allt fortfarande gäller (nu finns ju iPad i Sverige också och man köper böcker mycket enklare t ex) men det kan ändå vara intressant att se vad de säger. Jag har försökt leta runt lite bland  texter om iPad som läsplatta men jag hittar mest sådant som är ett par år gammalt. 

Vad jag tänker mig skulle göra läsupplevelsen ännu bättre är om jag kunde klicka på olika länkar eller om vissa delar var ljudsatta eller något liknande. Jag har för mig att detta finns, men kommer inte på konkreta exempel. Har ni tips? Vad tycker ni om att läsa på iPad eller läsplattor?

Uppdatering: Jag fick veta att det har skrivits lite om att läsa på iPad på sistone också. Bokbabbel skriver om iPadläsning här och Metta på Böckerx3 skriver om det här.

lördag, augusti 11

Jag skulle googla en bok


Och det ploppade upp två som definitivt inte är sammalika. Som svart och vitt ungefär, tänker jag mig. Jisses alltså.

fredag, juli 20

Hur ett liv av utsatthet utmynnar i dessa nitton minuter

Idag vaknade vi till nyheten om ännu ett attentat där en masa människor dör. Det som de kallar dödsskjutningarna i Denver. I övermorgon är det ett år sedan Breivik sköt ihjäl folk på Utøya. Jag har just läst en bok om en tonårig som går in i en skola och skjuter ner folk. Jag vet inte vad dessa tre saker egentligen har gemensamt förutom att det handlar mycket om skjutande. Jag tror dock att jag funderar mer över vad mannen på bion i Denver tänkte och kände nu när jag har läst Nineteen minutes än vad jag hade gjort om jag inte hade läst boken. Självklart undrar en ju varför bioskytten har gjort som han har gjort även utan att ha läst en bok som handlar om någon som skjuter, men för mig blir Denver-skytten mer av en person nu. Han blir en sorts Peter Houghton. Om vi glider över till själva boken så kan jag meddela att jag tyckte mycket om den. Det låter kanske lite märkligt med tanke på ämnet men jag tyckte att den var lite ... mysig. Det är förstås väldigt omysigt när folk blir ihjälskjutna men beskrivningen av karaktärernas relationer och tankar runt omkring gav mig denna känsla. Jag tyckte om att lära känna dem. Författaren Jodi Picoult använder sig även av en del humor i boken vilket bidrar till myskänslan. However. Det är inte en mysbok, det är det inte. Den är hemsk och sorglig men även om det är hemskt med folk som blir skjutna är nog det jobbigaste att läsa faktiskt det som leder till att folk blir skjutna, nämligen mobbingen. Att människor kan vara så elaka mot varandra, herregud. Och den här hierarkin som finns i skolan, där alla ska veta sin plats och spela på det. Den! Den finns ju även här i de svenska skolorna. Jag intalar mig att den är än värre i USA, mer extrem, men fasiken vet om det stämmer alltså. 

Jag tycker att boken känns trovärdig, Picoult verkar ha gjort bra research. Hon väver in omständigheter som är viktiga, förklarar hur vi människor kan påverkas. Vad jag tycker är det bästa med boken är just att inget är självklart. The good guys är the bad guys och vice versa. Inget är rakt igenom enkelt.

måndag, juni 18

Hur läser du bloggar?

Fram till idag kan man nominera bokbloggar till Forma Books Blog Award. På Facebooksidan stod det häromveckan att det har kommit in över 200 nomineringar och antalet bokbloggar som nominerats skulle snart avslöjas. Jag har inte sett att det har avslöjats ännu men det har kanske ni? Hur som helst tänker jag att det måste finnas en hel massa bokbloggar om det är så många som har nominerat, säkert många många fler än vad jag känner till. Jo, jag inser ju att det inte behöver vara 200 bokbloggar, för många har med största sannolikhet fått flera nomineringar. Ändå är det väl ett hyfsat stort antal nomineringar? Särskilt med tanke på att det då var drygt tio dagar kvar till sista nomineringsdagen. Tankarna kring detta gör mig lite nyfiken på hur ni läser bokbloggar. Hur många läser ni? HUR läser ni? Vad har ni för relation till bokbloggarna?

torsdag, juni 7

Vem bär skulden vid våldtäkt?

Jag läste Katarina Wennstams Flickan och skulden: En bok om samhällets syn på våldtäkt för ett tag sedan. Jag läste och det skar i mitt hjärta och ökade min puls. Och jag har tänkt skriva om den men det vill sig liksom inte. För vad ska man skriva om en bok som så tydligt visar hur snedvridet samhället är? Denna bok gör mig ledsen.

Wennstam skriver om våldtäkter som skett och om hur rättsväsendet hanterar det och hur vi som medmänniskor hanterar det. Egentligen vill jag inte skriva "vi som medmänniskor" (varför gör jag det?) för jag vill inte inkludera mig själv i de hårda attityder som finns. Såg ni dokumentären Ingen riktig våldtäkt på SVT för ett tag sedan? Om ni gjorde det kanske ni blev lika frustrerade, upprörda, ledsna och arga som jag. Vad jag, tyvärr, inte blev är chockad. Jag vet att det är så här. Jag vill inte veta det men jag vet det. Och det är dessa attityder som Wennstam berättar om i boken. Om riktiga våldtäkter och riktiga människor. Förövaren/förövarna nekar, förövarens vänner kastar skit, de egna vännerna misstror. Och rättsväsendet? Ja, nu ska vi inte döma ut hela rättsväsendet här, absolut inte. Wennstam tar upp många exempel på ledsamma attityder i boken och jag har ärligt talat svårt att skilja på vad som är skrivet av en enskild jurist och vad som är slutligt domskäl – och det är ju en viss skillnad. Det finns enskilda rötägg som fokuserar på helt fel saker men det måste ju inte betyda att domskälet påverkas. Ändå är det bisarrt vad det är för något som det läggs fokus på. Jag undrar hur det kan få fortsätta så här?

"Kvinnors sexuella historia finns alltid med i bedömningen av fallet, i bedömningen av kvinnans trovärdighet. 'Det är viktigt' säger många till mig – manliga journalistkollegor, poliser och jurister – utan att riktigt kunna definiera varför. Aldrig har jag däremot läst en resumé av en mans partners eller sexuella erfarenheter i en våldtäktsdom, trots att det faktiskt är hans sexuella beteende som kan vara kriminellt."

Det är det klassiska: Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit? Vad hade du för relation till förövaren/förövarna? Jaha, var du kär i den ene? JA MEN OM MAN HAR KORT KJOL, ÄR FULL OCH DESSUTOM ÄR KÄR KAN MAN JU INTE BLI VÅLDTAGEN! 

Eller?

Vi vet ju alla om det här, eller hur? Men vet vi verkligen om det? Att det finns folk som fortfarande sitter och ställer dessa frågor? Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att bevisa brottet i dessa fall eftersom folk ju faktiskt har sex med varandra och gillar det – hur ska man veta att det inte var så just i detta fallet? Men även vid de så kallade "omöjliga fallen" kan de mest engagerade poliser ibland hitta bevis och de mest engagerade jurister fälla. Tyvärr är det ju inte alla våldtäktsoffer som får förmånen att förhöras eller företrädas av dessa personer. Och vem faller då våldtäktsoffren tillbaka på? Om inte rättsväsendet tar hand om dem? 

När jag jobbar med dessa frågor och den våldtagna tjejen frågar mig om allt kommer att bli bra om hon anmäler, vad ska jag svara då? Om du har tur?

torsdag, maj 24

Forma Books Blog Award


Ni vet redan om det här priset va? Det startade ju förra året och då vann Bokhora. Välförtjänt, tycker jag som röstade på dem. Nu kör Forma Books igång igen och det ska bli spännande att se vilka som röstas fram. Nyheter för i år är att det finns två kategorier och det är ju rätt så smart. Så här berättar Forma Books själva om priset:

"Priset ges till den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i.

I år uppmärksammar vi två kategorier av bokbloggar; de som enbart skriver om barn- och ungdomsböcker och de som har störst fokus på vuxenlitteraturen. Prissumman 25.000:- delas lika mellan dessa. Årets vinnare erbjuds också att sitta med i nästa års jury. Priset är inte möjligt att vinna två år i rad."

När ni ska gå in och nominera bokcirk... förlåt... random bokblogg kan ni alltså klicka in er här. Det går fint att nominera fram till 18 juni. 

tisdag, maj 22

Dagen då jag träffade James Frey

Note: Nothing in this interview should be considered accurate or reliable. 

Precis som Jessica, träffar jag James på hotell Clarion. America’s most notorious author kommer gående mot mig i chinos, skjorta och slipover. En riktig bad boy-outfit. Vi sätter oss i lobbyn med ett porlande vattenfall bredvid som irriterar mig eftersom jag inte vet om man kommer att höra min inspelning. James tar av sig skorna och kryper upp i en fåtölj. Där sitter han alltså, rakt framför mig – mannen vars böcker jag alltid tipsar folk om. Mannen som skriver så att hjärtat gör volter till skarpa formuleringar och känslomässiga medryckningar. Mannen som skriver som ingen annan. Precis som han vill. 

Jag får en hög med James böcker, översatta till svenska. Vi pratar lite om att Bright Shiny Morning inte har översatts till svenska och James nämner att det är hans favoritbok av dem han har skrivit. Jag tänker på det som jag själv har skrivit om den tidigare här på bokcirkus! och inleder intervjun.

That book reminds me of Moby-Dick. In Moby-Dick you hardly every meet the great white whale but he is still the main character in a way. Everything builds up around it, with different kinds of texts. It’s a bit like the main character LA in Bright Shiny Morning. Can you see the similarities between the two books?
Yeah a little bit. I hadn’t thought about it in that way, just in the way that I wanted to write a big American novel and Moby-Dick is sort of the standard for that. Moby-Dick is a lot harder to read though, than my book is. I only read it for school, man. I would never ever read it for pleasure. 

I have heard that when you write you just write until you’re done and then you don’t read it again? 
I have no interest in reading it again, I don’t want to rewrite it. The first book got edited but the latest book is pretty close to exactly what I wrote. 

How did you find your writing style? 
I wanted to be a writer when I was like 21 or 22. I didn’t want to write like anybody else, I wanted to write in a way that nobody had ever done before. I didn’t know how to do that and I certainly didn’t have any idea of what it would look like. I sat in front of the computer or with a notebook and I just tried shit. I tried to write a book to see if it was any good or tried to write a story and it took years and years and years of trying. Until I got it. And then I was in LA and one day I wrote the first 15 pages or so of A Million Little Pieces in one sitting. Like really fast, much faster than I had ever done anything. And I read it and it was like ‘there you go’. 

When did you start writing it? 
I wrote the first 50 pages of it when I was 28 and then I stopped for a year or two and continued when I was about 30, 31. And then it came out when I was 33. It didn’t happen easily. It took a long long time. That’s the thing with writing books. People say ‘I can’t write the way I wanna write’. You have to try for a long time. It took me 11 years. When you’ve tried for 10 years, give me a holler. 

What’s it like working with the publishing company Full Fathom Five? 
It’s fun and I get to work with a whole bunch of people. We have like 30 or 50 writers who work for us. There is a system to it, in a broad sense, but everything we do sort of functions differently depending on what it is, who the writer is and what we want to do with it. The general idea is that the same way Damien Hirst can do paintings with people working for him I can do the same thing with books. The books are not about me and what I do with them, I don’t put my name on them. The idea is to make books and make a lot of them. They are all different. And it’s kind of fun, instead of sitting and thinking of the same thing for a year or two I get to think about 30 or 50 different things at the same time. It doesn’t get boring. 

Do you think it’s boring to write books? 
Yeah, writing a book is boring. It is. You sit in your room by yourself for 8 or 10 hours a day. When I do that I try to get like one page a day written. I mean, it’s boring. At the same time it’s not at all – I love to do it. The boredom is just a part of it. Writing is a lonely thing. 

Do you always sit at home or do you sit in the office? 
I have never written a book in an office, I always write my own books at home. Sometimes I sit on the couch, a lot of the times I listen to music and sometimes I watch TV. 

I have seen the updates on your Facebook page, about TV shows. Are you joking or do you actually watch Bachelorette and all those shows? 
A little bit of both. I mean, I watch those shows. I think a lot of them are dumb. Some people get mad at me on Facebook, like ‘you shouldn’t be watching that show, you’re supposed to be a writer’ or ‘you’ve changed what I thought of you because you watch bad TV’. I don’t give a fuck, yeah I watch bad TV. 

What kind of relationship do you have with your fans? 
I think it’s good, I write back to people and I think I’m cool to people. I’m responsive. I appreciate people who read my books – people who read my books pay my bills. It’s important to remember that. It’s important to show those people respect and appreciation. Different writers have different ways of thinking about it. I sometimes put other writers’ names on Facebook to see if they have a page or something and most of them don’t. Especially literary writers, they just don’t. My belief is that you should show respect and appreciation to people who spend their time and money on your work. It’s important to say thanks, you know. I think my relationship with my fans are good, I stay in touch with them. Whenever I’m in a new city I say where I am. Sometimes I’ll meet a person. People think it’s glamorous, and in many ways it is, it’s a position of privilege. I get to sit in a nice hotel in Stockholm and it’s all paid for, but it also gets kind of boring and kind of lonely. So I’ll write ‘I’m in Stockholm’ and somebody will write me and perhaps we’ll grab a coffee or whatever. I don’t know what the fuck to do in Stockholm so I can either sit in my hotel room and watch TV or I can meet a person who lives here, who can show me the city. 

How many half finished books do you have at home? Or do you finish them all? 
I have a book that I tried to write when I was young and some that are just fragments of shit but I’ll never to anything with them. When I sit down to write a book I just keep writing until I’m done. 

--------- 
James: You mind if I drink that water? 
(Pekar på mitt vattenglas som jag inte har rört.) 
Jag: Sure 
James: Thanks 
--------- 

What is the best compliment you’ve gotten from a fan? 
I don’t know, people are really nice. ‘Your book changed my life’, ‘You made me wanna be a writer’. It’s cool hearing from people who wouldn’t normally read books, you know like, you get a letter from some punk ass kid who’s like ‘I always hated reading books, I thought they were dumb and then somebody gave me yours’. 

What do you think James Frey, aged 20, would say if somebody told him that you’re going to be a famous author one day? 
I don’t know. I read Tropic of Cancer when I was like 21 and I thought that’s what I want to do. The first page of Tropic of Cancer spoke to me in a way that very few things ever have. And I read that and I thought ‘I can do that. I can do that and I’m gonna do that.’ I mean, it’s weird having your dreams come true. It’s a very cool experience and it’s a very surreal experience and sometimes not at all what you thought it would be. I think it’s important to remember that in many ways I’m still a fucking punk, a 20 year old kid who’s not perfect. The fame is not that important. I don’t walk up and go to my room and think ‘you’re James Frey, you’re famous’. If somebody would have told me at age 20 that I would be a famous author one day I would probably be like ‘yeah, of course’. On some level you have to believe that you can do what you want, that it’s going to happen. If you don’t, you have no chance. As soon as I started doing it I always believed that something like this would happen. 

Did you send your book to a lot of publishers? 
17 said no before one said yes and then we had two different publishers that said yes. That was an awesome day. It sucked hearing no, no, no, no, no, no, no, no and then when you hear yes it’s a pretty awesome day. Even that was a dream come true. I lived in LA, I had just gotten married and that was awesome. 

Your latest novel The Final Testament of the Holy Bible is just about to be released in Sweden. Did you have a political motive when you wrote it? 
Sure! I try to say things in the book without sounding political. There are things in that book that I wanted to say, that I believe. For example, the gay marriage issue in America. Gay people should be allowed to get married. And like issues of religion, the separation of church and state. And how has it been received? What do people think about it? We released it in a very unconventional way in America. I didn’t publish it with a book publisher, I published it with an art gallery. And we only published ten thousand copies of it, and those are the only ten thousand copies that will ever exist in the United States. I didn’t do any press, I didn’t do a single interview, I didn’t send the book to any reviewers at all, the reviewers requested it. We said ‘go buy it when it comes out’. People read it and wrote nasty things about it and sent me hate mail and all that shit. I didn’t want the book itself to get over shadowed by all of that kind of garbage which is why I didn’t release it with a traditional publisher. The reviews are either really great or really terrible, which is kind of how I like it. In continental Europe the reviews are generally really good. 

Do you read the reviews? 
The publishers always send you everything. I read it if I can. I’m always curious. I use Google Translate. Mostly I’ll just ask about the good ones and the bad ones, I want to look at the most extreme ones. 

I heard that the Final Testament was translated by different translators for the different narrators in the book. 
Only in Germany they did that. They used 13 different translators for that, which I thought was cool. I have no idea if it worked or not, I can’t read a word of German. 

How did you get into character when you wrote it as 13 different narrators? 
I would just sit there and figure it out. The hardest part was that at the end of each chapter I had to re-invent how I write. Usually I would talk. I would start talking like the character would talk until it sounded right and then I would try to write it that way. A part of writing the book like that was that it was so hard to do. Writers talk about how they have to ‘find their voice’ so I tried to abandon the voice I normally write in and wrote in 13 different voices. Just because it was hard – to show that I could do it. 

How do you invent the characters? 
People like to ask questions about my writing and I can talk about my routines and habits and all that shit but when I am actually just sitting there, I don’t really know. I mean, the only thing I can say is that it’s shit in my head and I sit there until the shit in my head is on the page on the computer in front of me. I just sit there and type with my two fingers. 

Two fingers? 
Yeah. 

So the next thing is the HBO porn thing, what is that? 
It’s a show about porn for HBO. I’m the only person writing it. It was Mark Wahlberg’s idea. It’s about people who work in the porn business. 

What I think of when it comes to porn is that a lot of women get exploited. 
I met a ton of porn stars and they’re all different. Some of them do it because they want to do it, they didn’t have a fucked up childhood, they just like to fuck and get paid to fuck hot guys. There are other women who have been abused and do it almost because they don’t have a choice. The show looks at all of them. Hopefully, it takes an objective position. 

How tired are you of the questions about the amount of truth in your book A Million Little Pieces
It gets kind of old, but I am pretty good at answering them at this point. It’s all true. The fact is that you and I sat here and had this conversation. The truth is that you and I probably have different views of it. And that’s cool, that’s the way it should be. Even if I change the fact of it, if I say that this happened two months ago or we were actually sitting here at six o’clock, it doesn’t matter. Not to me it doesn’t. 

What are you reading right now? 
I'm reading Bring Up the Bodies by Hilary Mantel. It's the sequel to Wolfe Hall, which was great. 

When will you give us another novel? 
I am hoping for a new in 2013. It's a contemporary version of the Divine Comedy. Virgil will be giving me a tour of Heaven, Hell and Purgatory.

James signerar min favoritbok: A Million Little Pieces.

fredag, maj 11

Hej James

Idag har jag intervjuat James Frey. Helt sant. Jag kommer att gå igenom materialet nästa vecka och lägga upp intervjun här samt på Boktipset.se. Det var nämligen via Boktipset som jag fick intervjun. En gång jämförde jag Bright Shiny Morning med Moby-Dick och nu fick jag chansen att diskutera det med James. Nu ska jag bara boarda ett plan till Berlin men längre fram får ni läsa om vad jag och James pratade om. Tjarå.

söndag, maj 6

Elva frågor till

Vi fick även elva frågor från Bella. Jag, Anna, slänger in några svar!

1. Vad för spännande facklitteratur äger du?
Lite kurslitteratur om språk och översättning och så lite om antropologi och genus. Har exempelvis boken Ställd av Susan Faludi.

2. Vilket är det snyggaste omslaget du sett?
Ett av de snyggaste tycker jag nog är Magnus Lintons bok Cocaina.

3. Vilket bokkaraktär påminner mest om dig?
Jag kan faktiskt inte komma på någon.

4. Favorit-läs-plats?
Min favoritläsplats är nog sängen.

5. Vilken bok har du blivit mest berörd av och varför?
Jag läste Flickan och skulden för inte så länge sedan. Den blev jag väldigt berörd av. Jag blev väldigt arg för att samhällets bild av vad en våldtäkt är och vilken skuld offret har är helt skevt. Helt. Skevt.

6. Vilken är din favorit bok-serie?
Jag har nog inte läst så många serier men för några år sedan var jag väldigt förtjust i Shopaholic-serien. Och den om Bridget Jones. Måhända skulle jag inte tycka lika mycket om dem idag, de är ju kanske lite väl könsstereotypa och smådumma på vissa håll. Men jag har skrattat högt åt dem flera gånger vill jag minnas.

7. Vad hade du för favoritbok när du var liten?
Jag älskade Jag saknar dig, jag saknar dig!. Då var jag ju tonåring, inte pytteliten, men det är ändå den första jag kommer att tänka på.

8. Vad var den sista meningen du läste i den bok du läser just nu?
Det minns jag inte för jag har inte läst på hela helgen och nu ligger boken flera meter bort så jag orkar inte gå och se efter.

9. Hungerspelen eller Engelsfors-triologin?
Ingen aning.

10. Läser helst på: svenska eller engelska?
Svenska om det är en svensk författare och engelska om det är en engelskspråkig författare. Är det en författare med något annat modersmål kan det variera lite. Danska skulle jag nog hellre läsa på danska men en bok med japanska som originalspråk läser jag kanske hellre på engelska.

11. Sist men inte minst: Your all-time favorite?
Vill ju inte gärna tjata men blir tvungen att nämna den som vi ständigt återkommer till: James Frey. Jag gillar verkligen A million little pieces.

måndag, mars 26

Madame Görrentallteftersom och de andra

"Varje kväll viker hon ihop sina kläder. Hon lämnar aldrig en sax på bordet, pennor utan bläck slängs i papperskorgen, våta handdukar hängs alltid upp, disken diskas upp direkt efter middagen och ingenting lämnas osagt." Madame Görrentallteftersom är en av superhjältarna i Andrew Kaufmans bok Alla mina vänner är superhjältar. Detta är åtminstone hennes svenska namn i översättningen som är gjord av Pia Printz. Jag måste säga att jag är mycket förtjust i Pias översättning. Jag har nu inte läst det engelska originalet men jag tycker att hon har fått till det med alla namn och påhittigheter.

Jag tycker om boken och det är kul att det är lite skruvat men jag hänförs inte. Och jag funderar och irriterar mig på att jag inte får en förklaring på allt. Tom är en helt vanlig människa och han är gift med superhjälten Perfektionisten. Perfektionisten ser honom inte eftersom hon har blivit hypnotiserad av Hypno till att inte se sin make. Jag förstår aldrig riktigt om hon vet om att han finns eller vad hon tror har hänt. Kan andra förklara för henne att han inte syns trots att han finns? Sånt här kan jag fundera mig tokig på. Det kan tyckas att allt detta inte är det allra viktigaste men dock. Jag gör det.

Det är en fin liten bok, det är det. Och den ger mig en trevlig lässtund med flera små fnissningar. Ungefär så.