Boken som ice breaker

"Oooookej. Då kör vi tyst kupé igen. Vi får se om folk kan hålla snattran denna gången." Så skrev jag på Twitter häromdagen. Och såklart var det någon som inte kunde hålla snattran. Nämligen jag och min granne. Vi talade väldigt tyst och försökte hålla det kort men några ord växlades, det gjorde det. Och vet ni vad det handlade om? Böcker förstås! Det är sällan jag börjar snacka med främlingar på tåget men när det har hänt har det bara varit om böcker. Nu var det en man i sisådär 55-årsåldern som satt och läste Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Han nämnde först något om att det var smidigt det här med sms-biljett och sen sneglade jag på boken och viskade "Är den bra?". "Ja" svarade han. "Jag har varit utomlands på konferens och denna boken var det bästa med hela resan." Ett ganska bra betyg för den boken, det får man nog säga.

Vet ni, jag tycker att det är så fint att prata om böcker. Nu har jag inte direkt något behov av att prata med mina tåggrannar (särskilt inte i tyst kupé) men jag tycker att det är fint att saker som böcker får en att faktiskt ändå göra det. Där satt vi med helt olika bakgrunder och åldrar och visste egentligen inte om varandra men kunde ändå prata (viska!) böcker. Jag hade ett mycket rart boksamtal en gång på tåget i Danmark också, som jag har skrivit om här. Nej, jag har fortfarande inte läst något mer ur Processen. Men boken står kvar i bokhyllan med bokmärke och allt. Och väntar. Jag har ju lovat.

Run Forrest, Run!

Det har varit en märklig läsjul för mig. Ojämn. Otillfredställande. Under själva julhelgen plöjde jag Hela Sveriges Julklappsbok: Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den var rolig. Och lättläst. Men är inte hela historien ganska....Forrest Gump?

Anyhow, just nu läser jag tre böcker, dels bokcirkus!boken, men även Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Den är mörk, och jag har en ständig klump i bröstet när jag läser. För att lätta upp lite började jag igår läsa Här ligger jag och blöder, skriven av Jenny Jägerfeld. Jag förstår varför den vann Augustpriset, den är hysteriskt rolig och sorglig och jag älskar språket så mycket att jag villvillvill ge den till alla teens jag träffar.

Läs bara:

Det var rätt vidrigt med en skinnsoffa egentligen. Tacky. Men när jag väl hade vant mig vid att sitta på huden från en död ko eller vad det nu var, blev jag motvilligt tvungen att erkänna att den var vansinnigt skön. Fulheten och känslan av billighet gick dock inte att komma förbi. Från pappas sida hade det varit kärlek vid första ögonkastet där i möbelbutiken. Efter att ha provsuttit den i mindre än en minut hade han meddelat att han bara måste ha den. Soffan hade varit förvånansvärt dyr. Jag tänkte på Dolly Parton och hur hon en gång sa: "You'd be surprised how much it costs to look this cheap."

Skinnsoffan kunde inte ha sagt det bättre själv.

Tråkjobbe är räddat!

Jag vet knappt var jag ska ta vägen. Helt uppspelt och till mig i trasorna. Har precis hittat bästa boktjänsten någonsin: ljudboklån via webben. Heja Stockholms bibblo (jag börjar med omtalade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonasson)!

Och ps: det här borde väl funka för er utlandssvenskar också? Om ni har med er ert bibliotekskort, vill säga...