Eat, pray, love

Är den här boken (som har en ganska förfärlig svensk titel i Lyckan, kärleken och meningen med livet) verkligen bra eller är det själva ramberättelsen som folk blir fascinerade över? Jag kan inte bestämma mig. Att våga ge sig ut på en sån resa som Elizabeth Gilbert faktiskt gjorde drömmer nog de allra flesta om någon gång i livet. Själv kan jag inte släppa tanken på att besöka ett ashram i Indien sen jag läste boken. Men är det samma sak som att boken är bra? Jag störde mig på tidsperspektiven i boken. Ibland är det nutid, ibland dåtid och ibland är ju tidsangivelserna bara hittepå eftersom det inte alls går ihop i slutändan. Okej att det kan verka som detaljer, och okej att jag läste den svenska översättningen som säkert gjorde sitt till. Men ändå! Jag brukar aldrig störa mig på sådana saker. Men jag vill ju åka till ett ashram i Indien. Och kanske ta en sväng till Indonesien. Och why not Italien när jag ändå är i farten.

Ännu en bok som blir film.

Igår började jag läsa en ny bok, Committed, av Elizabeth Gilbert. I morse läste jag söndagsbilagan till DN, och tada, gissa vem som är på omslaget? Författaren i egen hög person. Nu hittar jag inte den här artikeln på nätet, såklart, men jag hittar en artikel om att hennes förra bok, Eat, pray, love (som jag gillade mycket) blir film, och att ingen mindre än Tuva Novotny spelar en av rollerna.

Självklart spelar Julia Roberts huvudrollen. Det lär ju bli en smaskig romantisk sak av detta letande av meningen med livet, istället för att fokusera på hennes tankar kring hur man bör leva som var den bit som jag tyckte om. (Fast jag gillar ju romantiska filmer också, så det blir nog bra.)

För övrigt måste jag, dock med endast 70 sidor lästa, påpeka att Gilbert kommer med ganska intressanta fakta om äktenskapet i Committed. Kanske något som du borde ha läst INNAN du gifte dig Jenny?

(Fast jag har mina aningar om att hon faktiskt gifter sig i slutet, Elizabeth, också.)