Inget ont som inte har nåt gott med sig

En dålig sak med mitt liv just nu är att jag inte har några fönster hemma och att få nya tar av nån konstig anledning tio dagar och om ni inte har märkt det så är det typ höst nu, iallafall på nätterna, så jag får sova i vardagsrummet. På en uppblåsbar madrass som kanske inte är den obekvämaste i världen, men absolut inte står upp mot min egen säng. Plus att hela mitt vardagsrumsgolv i princip är ett gytter av madrass, täcken, kuddar, filtar och damm. Vet ni hur mycket extra damm det verkar generera att ha alla dessa sängtillbehör i vardagsrummet? Eller så ser jag det bara just nu för att jag ligger med näsan 15 centimeter över golvplankorna. Nu tänker ni säker men vad har det med böcker att göra? Det här är en bokblogg faktiskt! och det kan man ju förstå.

Men såhär: Kallt i lägenhet -> kan inte bo där i helgen -> åker hem till mina föräldrar -> måste åka tåg -> på tåg får man läsa böcker -> YEY!

Nu måste jag bara tänka över vad jag ska läsa för nånting. För tåglitteratur (alltså litteratur, what am I? 84 år gammal/prettohipster?) räknas liksom inte in i den vanliga bokskörden och därför är det okej att köpa en ny bok (!) på Pocket shop på centralen innan jag åker. Jag tänker ungdomsbok. Alltså mmm...ungdomsbok.

En bok mot ett leende

Jag åkte tåg igår och nånstans runt Kumla klev det på en äldre dam. Jag satt och läste vår bokklubbsbok när hon frågade om jag var engelsk. Det är jag inte, svarade jag, men det var hon tydligen. Och hon hade precis läst ut sin bok och nu hade hon inget att läsa. Hon visade upp Haruki Murakamis After Dark som ett litet bevis. En tant med smak, med andra ord. Bokmal som jag är reser jag ju aldrig med mindre än tre böcker så jag frågade om hon inte ville läsa The girl with glass feet av Ali Shaw, som ändå låg och skräpade i min väska. Hon tog emot den lite försiktigt, men sen satt vi där på varsin sida av bordet och läste. Ibland lyfte hon blicken och log och viskade att den verkligen var engelsk. När vi gick av på Stockholm central tyckte jag att hon kunde behålla boken. Hon verkade tycka så himla mycket mer om den än vad jag gjorde. Det leendet jag fick efter att ha sagt det kan jag leva på länge länge.