Rapport från den lättlästa hyllan

Har den senaste tiden mest velat läsa lättsmälta böcker, det kommer ju alltid sådana perioder. Kanske kan det höggravida tillståndet jag är i ha viss inverkan också, men det kan likaväl vara höstmörkret. Rastlösheten som gör att jag varken tar mig för större projekt (tjocka svåra böcker) eller vill läsa deckare (är alldeles för blödig just nu).

Tänkte snabbt bara rapportera hur de lättlästa veckorna förlöpt hittills.

Jag började läsa Sami Saids Väldigt sällan fin för någon vecka sedan, men orkade faktiskt inte avsluta den. Alldeles för lågt tempo och inte alls lättsmält. Kände heller inte att jag lärde känna någon i boken på riktigt, vilket gjorde det tråkigt.

Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling var exakt vad jag behövde sedan. Dicklit som bara flöt! Sedan kom veckans höjdpunkt. Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Älskade! Kanske mer än Cirkeln, eftersom jag upplevde att jag lärde känna människorna bättre den här gången. När blir dessa böcker film? Det måste de ju bli.

Himlen börjar här av Jandy Nelson är en lättsmält tonårsbok, men inget jag kommer minnas om ett år. Dock var ju detta inte heller poängen med min läsning just nu, det skulle vara tidsfördriv och lättsamt och ja, där lyckades Nelson bra.

Mian Lodalens Smulklubbens skamlösa systrar (verkar vara slutsåld hos förlaget?) är jag halvvägs igenom just nu, och den känns väldigt Martina Haag/Bridget Jones/Marian Keyes på något vis. Förutom att det är andra scener, sammanhang där flator hänger och politisk ilska mot hbtq-orättvisor från författarens sida som skiner igenom, så är det ändå den där misslyckade tjejen som ska vara charmig. Som gör bort sig, är totalt pank och som har vänner som ständigt står vid hennes sida medan hon väntar på Telefonsamtalet. Jag vet inte, jag kanske bara är trött på den här sortens lättsmält litteratur. Det är ju ändå uppfriskande att det inte är en Man som ska kliva in och rädda Kvinnan. (Hoppas jag, den är ju trots allt inte utläst än.)

Så. Slut på min rabblande läsrapport. Ge mig gärna tips på fler lättsmälta böcker att läsa, jag ska trots allt vara föräldraledig i några månader till.

Boken om Joe

Jonathan Tropper har tydligen skrivit sex böcker, varav tre har getts ut på svenska. Jag läste hans This is where I leave you tidigare i år och tyckte väldigt, väldigt mycket om den. För att den var lättläst, för att den fick mig att skratta. Sen läste jag Konsten att tala med en änkling. Kanske gillade jag inte att läsa den på svenska, men jag minns knappt vad den handlar om såhär i efterhand. Läste, la ifrån mig, glömde bort. Punkt. Så när jag nu plockade upp Boken om Joe, som precis getts ut på svenska, var jag rätt tveksam. De första kapitlen var jag fortsatt tveksam. Sen läste jag ut resterande 300+ sidor på några timmar. Det brukar jag inte göra.

Jag skrattade inte rakt ut den här gången. Flinade kanske ibland. Men jag tyckte om historien. Den passade min sinnesstämning (och vi ska kanske inte analysera det mer eftersom det handlar en hel del om sjukdom, ensamhet och död) och fick mig att bli sådär fånigt berörd man kan bli av en kärlekshistoria, en chicklit eller en dicklit. Sen skäms man ju ofta lite, men jag tänkte inte göra det den här gången. 

Alla tre böckerna jag läst av Tropper handlar om vad som händer med en person strax före/efter en närstående dör. Det är galet mycket stereotyper. Och ändå är böckerna på något märkligt sätt så olika. Boken om Joe kändes som den svartaste av de jag läst hittills, och kanske är det därför jag gillar det lite mer. Ska se om jag inte kan klämma in lite läsning av hans andra böcker framöver (fast på engelska, tack), så får vi se vad jag tycker om alltihopa i slutändan. 

Dicklit

För nästan ett år sedan så tipsade Linn mig om att jag borde läsa Jonathan Troppers bok Konsten att tala med en änkling. Hurra! sa jag då och glömde sen bort det. Så stod jag en dag (typ igår eller så) och skulle välja en lätt bok att läsa för att jag bara läser 600-sidorsböcker nu för tiden och jag drog fram den här. Ett år senare. Det var ödet.

Jag läser några sidor och sen slår det mig. Byt ut alla henne mot honom och vice versa, så tror jag att jag har läst den här boken innan, ja med lite modifikation. Jag har en bok full av generaliseringar och stereotyper i mina händer, en typisk dicklit. Det är förutsägbart och jag vet innan det händer vilken tjej som huvudpersonen kommer att välja i slutet (för det är inte bara tjejer som olyckliga om de inte får någon på slutet) innan han själv vet det. 

Det får mig att undra: varför skulle jag hellre lassa upp en dicklit än en chicklit på bussen? Vad är det som gör att jag tycker att det är lite pinsamt att läsa något av Marian Keyes, när en bok av Jonathan Tropper får mig att skratta högt och visa upp det på Instagram? Varför har Keyes en hemsida med rosa detaljer, en sida som mer liknar en dejting-/hjälp till självhjälp-sida medan underrubrikerna på Troppers sida börjar med "BOOKS" (På Keyes kommer titeln om böcker först trea) och ett referat från en recension av Washington Post frontas. Varför vågar dicklit vara seriös i sin marknadsföring medan chicklit väljer att vara ursäktande? Det är ju i stort sett samma böcker som säljs. Som skrivs. Jonathan Tropper skulle lika gärna kunnat heta Josephine Tropper. 

Konsten att tala med en änka.

Inte lika hett, va? En änka hade inte varit tuff och fått sympatier för att hon tagit hand om en tjej i övre tonåren och supit ogenerat framför henne. En änka hade inte fått sympatier ens om hon endast supit ogenerat. Utan tjej i övre tonåren. Kvinnor och mäns sorg, så lik. Så olik.  

Och ja, allt det här funderade jag över i samband med den här boken som skulle vara min slappna av-bok.

Det blir så mycket roligare om det är snyggt

Det finns så många saker som är bra med This is where I leave you, eller Sju jävligt långa dagar som den heter på svenska. Jag tänkte att vi ska lista några av dem: 

• Den engelska upplagan är sjuhuhukt snygg. Så snygg att det var minst 80% av anledningen till att jag köpte den.  
• Språket är magiskt. Lättläst utan överflöd och ändå exakt. 
• Jag skrattade rakt ut på ungefär varannan sida. Skrattar sällan högt åt böcker, på samma sätt som att jag sällan faktiskt gråter åt böcker även om de kan beröra mig så att jag känner mig deprimerad. Men här skrattade jag så mycket att min kille emellanåt var tvungen att fråga vad det var som var så roligt. De slåss! fnissade jag och fortsatte att läsa och skratta igen på nästa sida, då de pysslade med något helt annat. 
• Den fick igång min läslust igen, den som har varit som bortblåst i nästan två månader. 
• Det är en typisk Linn-bok, och vi vet ju alla vid det här laget att hon har en fantastisk boksmak. Synd bara att hon redan läst boken. Eller ja, det känns ju å andra sidan rätt logiskt att hon redan läst den. 

Ni får själva gissa om jag tycker att ni ska läsa den. Själv ska jag se till att läsa hans andra böcker. 

Tävling

Extra! Extra! Eftersom vi fick några böcker på Gilla Böcker-eventet som vi redan hade hemma så lottar vi nu ut tre olika bokpaket. De består av:

ett.) Sara Ohlssons signerade bok Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag,

två.) Sara Ohlssons signerade bok Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag plus James Freys Tusen små bitar och 

tre.) Jenny Jägerfelds böcker Här ligger jag och blöder samt Hål i huvudet och Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar.

Vill du vinna? Kommentera på detta inlägget så lottar vi ut böckerna! Nämn gärna vilket paket du vill ha också (kanske alla tre?). På torsdag lottar vi ut och meddelar vem som vunnit.


Torsdag, klockan är 20:17


TÄVLING NU STÄNGD!

Veckans boktips v. 29

Jaha, vi hoppade över en liten vecka igen då. Så blir det när man, det vill säga jag, har semester. Dessutom var jag faktiskt tvungen att läsa lite böcker så jag har nåt att tipsa om också, eller hur? Vi är ju mitt inne i semestertider och då passar det bra med en semesterbok. Jag vet inte med er, men semesterbok för mig är inte nån svår rysk tusensidorsbok. Nej, en semesterbok är en sån som man plöjer igenom på några timmar eller nån dag sådär och som lämnar en ganska behaglig känsla i magen. Som semester i allmänhet liksom. Tiden bara försvinner och kvar finns en ganska god känsla. Enough with the babbel already.

Veckans boktips: Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling. En väldigt varm bok som fick mig att skratta högt vid flera tillfällen och knöt ihop hjärtat vid andra. Till en början störde jag mig på att jag läste den på svenska, men språket och historien tog över och i slutet kände jag inte ens av det. Så bra tycker jag att den är. Men. Gillar ni engelska, läs den på engelska istället.

Jenny, den här boken är perfekt om du fortfarande inte har fått igång lässuget!