Nu har vi ju tipsat ett tag om ganska enkla böcker. Böcker som man kan använda till att dyka in i och försvinna från verkligheten för att det faktiskt är just det böcker oftast är bäst till. Men ibland är det lite bra med en verklighetscheck också.
För ungefär fyra år sen bodde jag i Melbourne. Jag var tjugofyra år och hade nån form av framgångssaga i ryggen med ettusen kvällar av skratt och ett jobb jag gillade. I nån annans ögon var jag säkert jättelycklig. Bara det att jag var inte det. Jag var ledsen och irriterad och arg och besviken och allt möjligt som jag inte kunde reda ut just där och då. Jag pratade engelska bättre än svenska och bad mamma skicka lite böcker på svenska som jag hade hört om, just för att inte tappa svenska i skrift för mycket. Bland annat bad jag om Stefan Einhorns Konsten att vara snäll, men det fattade inte min mamma så hon skickade Medmänniskor istället. Och så efter en truly pissig dag slängde jag in väskan på sängen och gick ut och satte mig på balkongen. Med solen snett in i ögonen och en eftermiddagsvarm tegelvägg i ryggen öppnade jag den boken och efter tjugo sidor så grät jag så jag skakade.
Är boken SÅ bra? Kommer den påverka dig SÅ mycket? Probably not. Är jag en sån där person som dwellar i självhjälpsböcker och inte kan vänta nog på nästa anledning att skylla ett beteende på? Nej. Men den här boken var fin. Och för mig kommer den alltid vara ett avstamp i att tackla livet på ett kanske lite bättre sätt än innan.
