Nu har vi ju tipsat ett tag om ganska enkla böcker. Böcker som man kan använda till att dyka in i och försvinna från verkligheten för att det faktiskt är just det böcker oftast är bäst till. Men ibland är det lite bra med en verklighetscheck också.
För ungefär fyra år sen bodde jag i Melbourne. Jag var tjugofyra år och hade nån form av framgångssaga i ryggen med ettusen kvällar av skratt och ett jobb jag gillade. I nån annans ögon var jag säkert jättelycklig. Bara det att jag var inte det. Jag var ledsen och irriterad och arg och besviken och allt möjligt som jag inte kunde reda ut just där och då. Jag pratade engelska bättre än svenska och bad mamma skicka lite böcker på svenska som jag hade hört om, just för att inte tappa svenska i skrift för mycket. Bland annat bad jag om Stefan Einhorns Konsten att vara snäll, men det fattade inte min mamma så hon skickade Medmänniskor istället. Och så efter en truly pissig dag slängde jag in väskan på sängen och gick ut och satte mig på balkongen. Med solen snett in i ögonen och en eftermiddagsvarm tegelvägg i ryggen öppnade jag den boken och efter tjugo sidor så grät jag så jag skakade.
Är boken SÅ bra? Kommer den påverka dig SÅ mycket? Probably not. Är jag en sån där person som dwellar i självhjälpsböcker och inte kan vänta nog på nästa anledning att skylla ett beteende på? Nej. Men den här boken var fin. Och för mig kommer den alltid vara ett avstamp i att tackla livet på ett kanske lite bättre sätt än innan.
4 kommentarer:
Jag vet inte om det är så bra att jag känner just nu att jag nog borde läsa den där "Konsten att vara snäll". Bara för titelns skull.
Haha. Den är helt okej, men mycket mer platityder och tillrättavisande. Tycker jag dårå. Läs isåfall hellre Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein. De tar upp typ samma ämne, men på lite olika sätt.
Åh vad jag känner igen den där känslan av att vara långt hemifrån och verkligen behöva en påminnelse om vad man håller på med och varför och om det är rätt. Som vi pratade om senast; jag vet inte vad Mästaren och Margarita hade varit om jag inte läst den i skenet av en döende ficklampa med lungorna sönderhostade av bronkit i ett fuktigt tält på en öde strand på den grekiska landsbygden, full av hemlängtan och förnekelse. Blir alldeles rörd av det här inlägget...
Åh, den ligger fortfarande i väskan i väntan på rätt tillfälle att börja läsa den. JAg vill ju liksom att den ska vara lika bra som du tycker.
Skicka en kommentar