Är filmen aldrig bättre än boken?

En dag, David Nicholls roman, som legat på topplistorna sedan i somras, har haft biopremiär. Jag, som precis läst boken, är rätt sugen på att se den. Tydligen ska Anne Hathaway vara bra i rollen som Emma, även om Emma i boken inte direkt såg ut som henne i mitt huvud. (Jag hade en bild av en extremt vanlig brittisk tjej, men är det inte så att Anne Hathaway ofta får spela rollen av den "vanliga tjejen" trots att hon är svinsnygg?)

Har hört att filmen kapar rätt mycket av boken (de gör ju nästan alltid det, plus att detta ju ÄR typ världens mest utdragna kärlekshistoria), men ändå. Det är ju höst och kallt och djävligt ute, och jag vill gå på bio. Är den värd att se även om man har läst boken?

Film, film, här vare film!

Det är många böcker som släpps som film i Sverige just nu. Vi har I am number four, efter boken med samma namn, skriven av bland annat Bokcirkus! favorit James Frey. Filmen har väl inte direkt fått toppbetyg i pressen och att döma av trailern så är det inget jag tänker se. Hur boken är har jag ingen aning om.

Så stegar vi vidare till den amerikanska versionen av Låt den rätta komma in - Let me in, från början en fimatisering av en bok av Ajvide Lindqvist. Jag tänkte se den här filmen, mest för att jag vill se vad tusan de har gjort med den. Amerikanerna är väl inte precis ett folk (hej generalisation!) som gillar att läsa textremsa while de kollar film. Synd att svensk film/litteratur inte kan spridas på ett annat sätt.

Sen har vi japanerna - Murakamis Norwegian Wood samt Ishiguros Never let me go.

Jag älskar Caroline Ringskog Ferrada-Noli på Nöjesguiden. Hon har fullkomligt rivit sönder dessa båda filmer i sina recensioner. Den om NW kan ni läsa på nätet här.

"Hela filmen är så enormt koncentrerad till kuken. Alla vägar bär dit. Alla tankar. Alla landskap. Alla 68-revolutioner. All japanska. Alla gitarrer. All sorg. Och ni ska veta att den här filmen innehåller mycket gråtsex."

Jag har legat i sängen och fnissat hela morgonen åt det geniala i dessa recensioner. Dock kommer jag ändå vilja se Never let me go.

Jag saknar dig - filmen

Man kan ju faktiskt kolla upp saker själv. När man kollar upp saker själv så ser man att boken Jag saknar dig, jag saknar dig! kommer att bli filmen Jag saknar dig i augusti och att, bland annat Ola Rapace ska vara med. Man kan till och med gå med i deras Facebookgrupp. Och sen kan man få se på lite bakom kameranklipp om man känner för det.

Harukis tredje chans

Nästan bara för att jag uttalade mig om Haruki Murakami häromdagen dök det upp ett tillfälle att ge honom en tredje chans. Jag fick biljetter till förhandsvisningen av filmen Norwegian Wood. Den del i filmen som jag faktiskt hade läst tyckte jag var den bästa delen, det som kom efter, not so much. I och med att jag slutade läsa boken för att den var så tråkig talar det en hel del om hur jag uppfattade filmen.

Visst den var jättefint filmad, det var bra skådespelare och soundtracket var perfekt. Men precis som boken går den lååångsamt. Handlingen skulle nog kunna få plats i en timme film, men dras i det här fallet ut till 2 timmar och 13 minuter och jag kan inte riktigt motivera det. Däremot tror jag att de som tyckte om boken kommer tycka om filmen eftersom jag åtminstone tycker att den del jag läst stämmer väl med boken.

Trots att jag upprepar att jag inte ska ge hur många chanser som helst kommer jag antagligen även läsa Sputnikälskling eftersom den skickades med i goodiebagen för kvällen.

Haruki

Både jag och Jenny har ett stort problem med Haruki Murakami. Han hyllas överallt, förvisso med ett antal undantag, men de läsare som vanligtvis tycker som jag älskar honom. Och jag kan inte förstå. Eller vill inte, det är svårt att avgöra.

Jag läste en och en halv innan jag gav upp. Fågeln som vrider upp världen var sjukt lång och sjukt obegriplig. Jag tyckte komponenterna funkade bra till en början, men de leder liksom ingen vart och då tröttnar jag. Sen ville jag ge en chans till och började med Norwegian Wood, Den var bara tråkig, men nu måste jag nog läsa ut den iallafall eftersom den blir film. Kafka på Stranden verkar vara en av de böcker som folk tycker om så jag är faktiskt lite sugen på att läsa den med.

Men just för tillfället är tanken att Bokcirkeln i P1 ska ge mig någon slags förståelse för vad det egentligen handlar om. Den 21 mars drar det igång och då kan jag följa den vecka efter vecka eftersom jag faktiskt redan läst boken.

The Great Gatsby blir tredimensionell

Foto: Scanpix

Vår förra bokklubbsbok blir tredimensionell påstår Kulturnyheterna. Baz Luhrmann ska göra 3D-film av The Great Gatsby med Leonardo DiCaprio som Jay Gatsby och Carey Mulligan som Daisy Buchanan. Jag ser mycket fram emot den här bokfilmatiseringen! Älskar Baz Luhrmanns tidigare grejer.

En film som jag ser fram emot och hoppas att de inte förstör

Klicka på bilden för trailer.

Vem blir bästa Pi?

På nätet pågår diskussioner om vem som är mest lämpad att spela Pi i filmatiseringen av en av mina favoritböcker "Life of Pi" som kommer att göras av bland annat Ang Lee (jippie!). Sånt här nörderi om olika detaljer kan få mig att sitta uppe sent, sent om kvällarna.

Ensamkväll

För någon helg sedan hade jag ensamhelg. Jag är världssämst på ensamtid: på universitetet kunde jag inte vara ensam ens en timme utan brukade springa över till min bästa kompis och titta på medan hon åt mat.

Men öva ger färdighet och jag var inte helt alena, jag hade tagit med mig tre vänner hem. Tre dvd-vänner vars förlaga bok-vännerna jag tidigare läst. Och älskat. De älskade böckerna/filmerna var The road, Solstorm och The time travellers wife.

Jag är ganska så dålig på att kolla på film, jag blir för rastlös. Detta gör att jag kanske inte var helt koncentrerad medan jag kollade (vaxade benen samtidigt som jag kollade på Tidsresenärens hustru och datade medan jag tittade på Vägen. Solstorm var den enda som inte fick störningsmoment.

Boken Solstorm var den andra boken jag läste av Åsa Larsson (började bakifrån och läste nummer fyra – Till dess din vrede upphör först) och jag älskade hela serien. Deckare läser jag sällan och när jag läser så gör jag oftast det för att jag måste koppla av från den vanliga läsningen. Åsa kan dock skriva och gör det bra. Filmen Solstorm var dock som filmer efter böcker vara. Kass.

Boken The road läste jag ut på en eller två kvällar. Utnämnde den till en av de bästa böckerna jag läst och köpte sen hem allt jag kunde hitta av Cormac McCarthy. Filmen The road fångade faktiskt en hel del av den stämning som boken försökte förmedla, men efter som jag datade samtidigt kom jag aldrig riktigt in i den och blev lite för rastlös.

Boken The Time traveller’s wife av Audrey Niffenegger. Så d j ä v l a bra! Även denna en av mina favoritböcker någonsin. Jag gillar språket i den, ideén och tänket. Att det är en kärleksroman som vågar svära och prata fitta (det där sista vågar den inte, men när jag tänker tillbaka på den så känns den lite så). Filmen vågade inte. Den förklarade inte. Den var fin, jag grät, men det var inte min bok.

Så den ständiga frågan: behöver film alltid vara sämre än boken? Är film dömd att vara en ständig plåga när man läst boken? Som Kapten Corellis mandolin av Louis De Bernières: världens vackraste bok, förfärlig film. Som Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam: världens vackraste bok, förfärlig film. Nej. Jag har sett filmer som är världens vackraste, där boken varit nja? The English patient. Boken var bara mummel mummel, poesi och långdragna stycken, medan filmen redan under förtexterna är det vackraste ni kan se.

Så ska ni ha ensamkväll: läs en bok eller se The English patient.