torsdag, juni 10

Ensamkväll

För någon helg sedan hade jag ensamhelg. Jag är världssämst på ensamtid: på universitetet kunde jag inte vara ensam ens en timme utan brukade springa över till min bästa kompis och titta på medan hon åt mat.

Men öva ger färdighet och jag var inte helt alena, jag hade tagit med mig tre vänner hem. Tre dvd-vänner vars förlaga bok-vännerna jag tidigare läst. Och älskat. De älskade böckerna/filmerna var The road, Solstorm och The time travellers wife.

Jag är ganska så dålig på att kolla på film, jag blir för rastlös. Detta gör att jag kanske inte var helt koncentrerad medan jag kollade (vaxade benen samtidigt som jag kollade på Tidsresenärens hustru och datade medan jag tittade på Vägen. Solstorm var den enda som inte fick störningsmoment.

Boken Solstorm var den andra boken jag läste av Åsa Larsson (började bakifrån och läste nummer fyra – Till dess din vrede upphör först) och jag älskade hela serien. Deckare läser jag sällan och när jag läser så gör jag oftast det för att jag måste koppla av från den vanliga läsningen. Åsa kan dock skriva och gör det bra. Filmen Solstorm var dock som filmer efter böcker vara. Kass.

Boken The road läste jag ut på en eller två kvällar. Utnämnde den till en av de bästa böckerna jag läst och köpte sen hem allt jag kunde hitta av Cormac McCarthy. Filmen The road fångade faktiskt en hel del av den stämning som boken försökte förmedla, men efter som jag datade samtidigt kom jag aldrig riktigt in i den och blev lite för rastlös.

Boken The Time traveller’s wife av Audrey Niffenegger. Så d j ä v l a bra! Även denna en av mina favoritböcker någonsin. Jag gillar språket i den, ideén och tänket. Att det är en kärleksroman som vågar svära och prata fitta (det där sista vågar den inte, men när jag tänker tillbaka på den så känns den lite så). Filmen vågade inte. Den förklarade inte. Den var fin, jag grät, men det var inte min bok.

Så den ständiga frågan: behöver film alltid vara sämre än boken? Är film dömd att vara en ständig plåga när man läst boken? Som Kapten Corellis mandolin av Louis De Bernières: världens vackraste bok, förfärlig film. Som Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam: världens vackraste bok, förfärlig film. Nej. Jag har sett filmer som är världens vackraste, där boken varit nja? The English patient. Boken var bara mummel mummel, poesi och långdragna stycken, medan filmen redan under förtexterna är det vackraste ni kan se.

Så ska ni ha ensamkväll: läs en bok eller se The English patient.

6 kommentarer:

Anna sa...

Nej! Tillsammans är man mindre ensam är bra som film också tycker jag. Säg inte sådär.

Cia sa...

Jag håller med dig Anna! Men jag tyckte iofs om både Solstorm och Tidsresenären som filmer. Det blir ju aldrig som boken, men det får man räkna med tycker jag. Det blir liksom som en egen liten film som kan stå på egna ben utan att jämföras med boken. Precis som med True Blood och Sookie-böckerna. Som två parallella universum på något sätt...

Evelina sa...

Inte för att jag läst böckerna, men det sägs ju att Sagan om ringen-filmerna överträffar böckerna.

Åsa (kafka på jobbeta9 sa...

Coraline var faktiskt snäppet vassare som film, tycker jag. Enastående vacker och läskig. De karaktärer som lagts till tillförde verkligen något viktigt till berättelsen.

bokstavlarna sa...

Jag har bestämt mig för att inte se Tidsresenären i filmformat, för det finns inte en chans att en film skulle kunna göra boken rätta.
Jag gillar att romanen vågar vara ganska öppen med svåra frågor, ganska smutsig i allt det fina - men filmen verkar vara mycket mer tillrättalagd.

The Road såg jag på bio och blev helt tagen. Älskar boken, älskar filmen. Men den kräver nog odelad uppmärksamhet för att komma till sin rätt.

Kraxpelax sa...

Ordgaller

Gäst hos vädereleken