Jag ser på Babel. Gästerna ska tipsa om sina favoritböcker. Det är min favoritdel i programmet. Kjell Espmark tar fram Processen av Kafka och jag slänger i min ensamhet ur mig ett ”åh nej!”.
Jag försökte läsa Processen en gång. Jag jobbade på tåg i Danmark och jag läste väldigt mycket när det var lugnt på jobbet medan Danmarks landskap vinkade utanför fönstret. Men just Processen hade jag svårt att komma igenom trots att den är så tunn. Vid ett tillfälle satte jag mig vid ett bord bland passagerarna. Jag tog fram Processen, läste lite, lade undan den igen. Medpassageraren snett över bordet sa ”du gav upp Kafka?” och tittade på mig med ett leende. Jag förklarade att jag inte tyckte så mycket om boken. Jag var mycket väl medveten om att det är en klassiker och att många anser att den är bra. Men. Inte jag. Detta ledde dock till ett mycket fint samtal. Vi talade om boken, om andra böcker, om hans dotter som inte tyckte om att läsa. I Odense gick han av. Han sa ”lova mig att du läser ut Processen” och jag lovade.
Jag tror inte att jag har läst många sidor Kafka sedan dess faktiskt. Men jag har kvar bokmärket och jag ska läsa ut den. Bara för att jag har lovat en okänd man på ett tåg. Det var ju några år sedan det här och jag har säkert mognat avsevärt och kommer uppskatta symboliken istället för att bli uttråkad av seg/icke existerande handling. Ungefär som Moby Dick. Right?
