Ibland när jag läser böcker så känns dom liksom ingenting i maggropen och sen när jag tänker på dom i efterhand så kan jag få lite moderskänslor och ba men stackars lilla bok, jag tyckte ju om dig egentligen varför var jag så elak när jag läste dig? Och sen finns det böcker som inte blir bra förrän dom har fått sätta sig i medvetandet och som liksom hoppar upp likt gubben i lådan ur minnet gång på gång på gång på gång på gång. Super Sad True Love Story av Gary Shteyngart är en som passar in på bägge. Jag har skrivit om boken här på bokcirkus! tidigare och gav den då betyg 3 av 5, men så här i efterhand så känns det som om den borde fått högre betyg för jag tänker på den säkert flera gånger i veckan. Den är samhällskritisk på ett futuristiskt sätt. Den handlar om ensamhet och cynism och lämnar inte direkt efter sig en mysig känsla i bröstkorgen. Snarare tvärtom. Men känslan lämnar mig inte.
Jag rekommenderar den här boken för att den inte vill släppa taget och för att den blir bättre och bättre i retroperspektiv, hur nu det är möjligt. Dessutom är den snygg och har en tuff titel.
