Cormackärlek

Cormac McCarthy är en av mina favoritförfattare och antagligen den författare som jag har flest böcker av i bokhyllan. De flesta böcker köpte jag när jag var i USA 2010. Varje gång jag är inne i en bokhandel måstemåste jag leta upp Cormac i hyllan och kolla ifall jag hittar någon bok jag inte visste om. Det händer ju aldrig, men jag måste ändå. 

Är du Cormacoskuld så skulle du göra dig själv en tjänst om du gav dig själv i nyårslöfte att läsa någon bok av honom. Börja med The road/Vägen, den är redan hypad plus att den inte är en tegelsten, som några av hans andra böcker är. 

Och återigen: vad är grejen med att det svenska omslaget måste vara så fruktansvärt fult? Jämför svenskt omslag med engelskt. 

Lekpark

Tidigare i veckan gick jag förbi parken som kallas Pundarparken på Södermalm, Stockholm. Fint smeknamn, men ja. Det är en punkarpark. Dock att den nu håller på att byggas om till en lekpark, med tema efter Fogelströms bokserie Mina drömmars stad. Och lekparken såg ut att bli så jävla snygg. Min man frågade mig vilken bok jag hade velat göra lekpark av och jag svarade på skoj McCarthys the Road. Sen kom jag på Charlie och chokladfabriken.

Vilken bok hade ni velat göra lekpark av?

Schnyggve!

Nice cover sa tjejen bakom kassan på Heathrows lilla bokbutik. Actually one of the reasons I bought it svarade jag och hon bara stirrade. Men den är ju skitsnygg, eller hur? Dessutom är det än så länge riktigt bra. Creepy.

Resultat av fem veckors resande

När jag skulle konfirmeras fick vi inte åka på lyxläger, eller på något roligt nöjesfält som alla andra, utan vi fick sova över en natt på församlingshemmet. Den natten bestämde jag och mina kompisar oss för att vi skulle vara vakna hela natten. På morgonsamlingen med bön och psalmsång var jag tröttare än jag någonsin varit förut.

Ungefär så känner jag mig nu. Tröttare än jag någonsin varit förut. Vi har flugit i en väldig massa timmar, blivit försenade och mellanlandat på Island. Och då är det här ändå inte min värsta flygning (min värsta flygning var till Malawi med tre mellanlandningar och en spyende nunna bredvid mig) och nu är det tidsskillnad så jag har lovat mig själv att inte onödessova innan jag ska nattsova.

I the U.S köpte jag jättemånga böcker. Tio stycken. Och då köpte jag ändå inte tre som jag önskar att jag köpt*. Jag la alla i handbagaget (ett gammalt trick, de brukar inte väga det, så där lägger man allt tungt), vilket visade sig vara ett misstag, då de den här gången vägde det (13 kilo - det var okej) och jag dessutom var tvungen att släpa runt på alla böckerna, plus tre svenska, som jag inte velat slänga.

Tie böcker som åkte med i väskan:
Uwen Akpan - Say you're one of them
Audrey Niffenegger - Her fearful symmetry
Margaret George - Mary called Magdalene
Wally Lamb - The hour I first belived
Yann Martel - Beatrice and Virgil
Per Petterson - Out stealing horses
Aravind Adiga - the White tiger
Jefferey Eugenides - The virgin suicides
David Vann - Legend of a suicide
Azar Nafisi - Reading Lolita in Tehran.


*Cormac McCarthys All the pretty horses,
en bok som var jättepoppis och röd, men som jag såklart inte hittar på nätet nu
och en turkos, fin bok om the Smiths.

Ensamkväll

För någon helg sedan hade jag ensamhelg. Jag är världssämst på ensamtid: på universitetet kunde jag inte vara ensam ens en timme utan brukade springa över till min bästa kompis och titta på medan hon åt mat.

Men öva ger färdighet och jag var inte helt alena, jag hade tagit med mig tre vänner hem. Tre dvd-vänner vars förlaga bok-vännerna jag tidigare läst. Och älskat. De älskade böckerna/filmerna var The road, Solstorm och The time travellers wife.

Jag är ganska så dålig på att kolla på film, jag blir för rastlös. Detta gör att jag kanske inte var helt koncentrerad medan jag kollade (vaxade benen samtidigt som jag kollade på Tidsresenärens hustru och datade medan jag tittade på Vägen. Solstorm var den enda som inte fick störningsmoment.

Boken Solstorm var den andra boken jag läste av Åsa Larsson (började bakifrån och läste nummer fyra – Till dess din vrede upphör först) och jag älskade hela serien. Deckare läser jag sällan och när jag läser så gör jag oftast det för att jag måste koppla av från den vanliga läsningen. Åsa kan dock skriva och gör det bra. Filmen Solstorm var dock som filmer efter böcker vara. Kass.

Boken The road läste jag ut på en eller två kvällar. Utnämnde den till en av de bästa böckerna jag läst och köpte sen hem allt jag kunde hitta av Cormac McCarthy. Filmen The road fångade faktiskt en hel del av den stämning som boken försökte förmedla, men efter som jag datade samtidigt kom jag aldrig riktigt in i den och blev lite för rastlös.

Boken The Time traveller’s wife av Audrey Niffenegger. Så d j ä v l a bra! Även denna en av mina favoritböcker någonsin. Jag gillar språket i den, ideén och tänket. Att det är en kärleksroman som vågar svära och prata fitta (det där sista vågar den inte, men när jag tänker tillbaka på den så känns den lite så). Filmen vågade inte. Den förklarade inte. Den var fin, jag grät, men det var inte min bok.

Så den ständiga frågan: behöver film alltid vara sämre än boken? Är film dömd att vara en ständig plåga när man läst boken? Som Kapten Corellis mandolin av Louis De Bernières: världens vackraste bok, förfärlig film. Som Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam: världens vackraste bok, förfärlig film. Nej. Jag har sett filmer som är världens vackraste, där boken varit nja? The English patient. Boken var bara mummel mummel, poesi och långdragna stycken, medan filmen redan under förtexterna är det vackraste ni kan se.

Så ska ni ha ensamkväll: läs en bok eller se The English patient.