Den stygga flickans rackartyg

Huvudpersonen och jag, vi har några saker gemensamt. Vi arbetar båda två som översättare och har båda en kärlek till Frankrike. Men mer än så är det inte. Jag är till exempel inte dum i huvudet. Det är han. Åtminstone tyckte de flesta av oss det. För vem följer en kvinna i vått och torrt som sviker en gång på gång? Gud som han krälar i skiten för henne och tar varenda litet sandkorn som hon ger honom i hopp om att det ska bli mer. I hopp om att hon också ska vilja vara med honom. Dum i huvudet kanske är lite att ta i, jag vet inte. Men det är så jag tänker när jag läser. ”Skärp dig!” tänker jag. Och det var vi fler som gjorde, förstod jag när vi möttes upp på Mälarpaviljongen.

I en recension benämns denna bok som en ”kärlekshistoria” men är detta kärlek? Den stygga flickan är ett objekt, ett slags madonna, och huvudpersonen kallar eventuellt sin besatthet för kärlek. Jag undrar lite: Vad är detta för kvinnosyn Mario? Du har ju blivit kritiserad för detta, med rätta. Är det inte lite pinsamt att huvudpersonen säger till den stygga flickan när hon blir sjuk att han ska hjälpa henne att ”bli vacker igen”. Inte frisk alltså, utan vacker. Visst, det kan ju vara så att man som författare ger en av karaktärerna en egenskap som man inte själv måste stå för. Huvudpersonen kan ju vara mansgrisig av sig utan att Vargas Llosa för den sakens skull måste vara det. Men… det argumentet håller inte riktigt här.

Kajsa Ekis Ekman har beskrivit detta genomgående synsätt hos Vargas Llosa i en artikel i DN:

Denna fastlåsta motsättning finns i hela Vargas Llosas produktion. Å ena sidan har vi de tahitiska kvinnorna, de indianska kvinnorna, den ”stygga flickan” från Limas fattigkvarter. De har ingen bakgrund och inga efternamn och förblir ”flickor” livet ut. När männen våldtar dem njuter de, när de prostituerar sig är det så angenämt att de ”vägrar ta betalt”, de är ogenerade, skälmska och koketta.

Och det här med sex ja. Det skriver han om. Rätt så detaljerat också. Jag vet inte om det ska vara fint eller erotiskt eller njutbart att läsa om detta? För mig är det tvärtom och detta hänger ihop med att han känns som en dålig människokännare, nej förlåt kvinnokännare. Det var svårt att bortse från att författaren fanns med i bakgrunden: en 70-årig man som skriver om en ung kvinnas kön. När han beskriver hur huvudpersonen försöker tränga in i denna unga kvinna som är för torr och som bara ligger där, då måste jag vända bort huvudet från boken. Tyvärr måste jag ju vända tillbaka huvudet också för att historien ska gå vidare. Men alltså. Jag fick våldtäktskänslor för trots att hon inte sagt nej kändes hon inte det minsta engagerad och jag blev äcklad äcklad äcklad av huvudpersonen. Självklart får den stygga flickan sin orgasm ändå för det vet vi ju alla att det är så lätt hänt som kvinna trots att man kanske inte är så sugen på sexet från första början. Det känns såklart helt rimligt. Vänta nu… var det en man som skrev boken?

Vi var nog rörande överens om att det var en riktig gubb-bok det här. Nåväl. Nu lämnar vi den biten.

Vargas Llosa blandar berättelsen om ”kärleken” med beskrivningar av Peru. Vissa av oss tyckte att det inte riktigt passade in. Det hade säkert varit intressant läsning – i en egen bok – men inte i tillsammans med den andra berättelsen. Andra tyckte om det. Jenny blev till exempel mycket sugen på att lära sig mer om Peru.

Vi tog även upp andra böcker som denna påminde oss om. Jenny menade att den här madonna-biten påminde henne om Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött och någon menade att huvudpersonen var lite som huvudpersonen i Stad i ljus på grund av man i Paris och kanske lite på grund av men skärp dig för i helvete. Sara menade att hela boken faktiskt var lite ”men kom igen”. Men alltså, han kan ju inte rå fört. Han är ju en sån där vahettere skapande man full av känslor. Dårå.

Vi pratade lite om språket, om det finns ett visst spanskt sätt att skriva på. Linn var till exempel mycket förtjust i hur han uttryckte sig. ”Språket var fantastiskt!” skrev hon i sms:et till mig eftersom hon inte kunde vara på plats vid själva mötet. Hon använde till och med ordet poetiskt.

Sådär övergripande är det inte alls en dålig bok även om man kan få intrycket av att vi tyckte det (och självklart färgas ju denna text av vad jag själv tycker om boken även om jag försöker ta upp allas åsikter) när man läser här. Vi gav boken betyget 3,4.

Allans ledstång

Jag är på besök hos mamma. Jag inser hur Skynda att älska finns med mig i tankarna. Jag tänker på hur jag bör ta tillvara på tiden med min mamma, hur jag kan känna igen känslan av att man vill försöka ta hand om sin förälder. Min mamma behöver ingen ledstång för att kunna gå till toaletten utan att ramla, men just det här med att försöka hitta på lösningar för att förbättra eller förenkla sina föräldrars liv känner jag igen. Motsvarigheten till Allans ledstång är i detta fall till exempel en flytt till Argentina där jag tänker mig att mamma ska träffa Carlos som lär henne att dansa salsa/tango. Hon skulle behöva lite upplevelser av detta slag tänker jag. Denna förbättring av mammas liv är visserligen lite mer utbroderad och drömmande men det handlar fortfarande om livskvalitet. Jag vet inte om Alex kände som jag men att vara barn till lite äldre föräldrar innebär för mig ständigt en liten liten känsla av dåligt samvete för att jag inte är där hela tiden. Eller så är det kanske bara så det är att vara ensambarn till ensam förälder?

Skynda att älska!

Som tredje bok i vår bokklubb skulle vi diskutera Alex Schulmans Skynda att älska. Genom en twitterförfrågan (älska sociala medier!) fick vi lov att låna Alex butik för att ha vår bokdiskussion i. Han var inte där själv utan lånade helt sonika ut sin nyckel till oss främmande människor. Jag mötte honom på Sveriges Radio för att hämta den och nämnde för honom hur knäppt det här var. Han tyckte dock att det var en himla kul grej och sa att ”kan man hjälpa till ska man göra det”. Detta imponerade på mig. Så enkelt liksom. Jag inser dock att han försökte köpa vårt gillande där med sin generositet för att få upp betyget på boken. Som Sara sa när vi hade lämnat tillbaka nyckeln igår – vi kommer ju aldrig att tycka illa om Alex Schulman. På det viset är vi lättköpta.

Som någon tidigare skrivit någonstans i en recension om boken är det svårt att komma ifrån det faktum att det är Alex Schulman som har skrivit den – en person som man nästan tror sig känna genom bloggar och krönikor. Diskussionen handlade således även mycket om personen Alex.

Vi började med att konstatera att det är en lättläst bok. På något vis finns det en allmän uppfattning att det som är riktigt bra helst inte ska vara för enkelt. Vad är en bra bok? Måste den vara lite ”svår”? När jag nu skriver ner frågan kommer jag genast att tänka på en bok som jag tycker är briljant men väldigt enkel, nämligen Naiv super av Erlend Loe. Alltså ger jag mitt svar på frågan här: nej, boken måste inte vara svår för att vara bra. Å andra sidan vill man väl i och för sig att språket ska innehålla lite finesser, fånga känslor och så vidare. Jag vet att det finns böcker som jag irriterar mig på medan jag läser dem för att språket är så enkelt; det blockerar innehållet på något vis. Så är det inte med Alex bok. Den är enkelt skriven, men bra.

Vi tyckte alla om boken, men vi upplevde att den var lite av en ”teaser”. Som om vi får komma författaren ganska nära, men inte riktigt så nära som vi vill. Alex berättar om händelser från förr, parallellt med senare händelser där han försöker åka tillbaka till torpet som han inte har kunnat besöka sedan pappans bortgång. De små episoderna är fina att läsa om men vi vill ha lite mer. Vi vill veta mer om hans känslor! Innan jag läste boken trodde jag att jag skulle grina mig igenom hela boken men jag blev faktiskt inte riktigt så berörd som jag trodde. Don’t get me wrong, jag gillar den ju som sagt. Men ge mig lite till Alex! Slutet fann jag dock mycket berörande. Det blev inget grinande, men det kändes. Det jag minns mest är hur pappans puls blev svagare och svagare.

Fler saker diskuteras. Vad hände hos terapeuten Leo? Kom det ett break-through någon gång? Finns det en syskonrivalitet bland Schulmansyskonen? Calle nämns många gånger och man får intrycket av att han och Alex står varandra mycket nära. Niklas nämns några gånger, men inte så ofta. Hur känner Niklas inför detta? Blir han ledsen? Framförallt undrar vi dock om de andra syskonen, dvs. halvsyskonen. Vilka är de? Är de inte med i bilden alls? Det är som om de inte existerar. Samma sak gäller kvinnorna runt omkring. Fanns de inte? Varför är det knappt några kvinnor med i boken? Va? Vi inser förstås att det är en bok som framförallt ska handla om hans pappa men man kan inte låta bli att undra över det som sker runt omkring.

Boksamtalet leder oss in på andra mycket relevanta saker. Vi har många frågor. Exempelvis undrar vi vad som egentligen hände mellan Alex och Katrin. Och den här Amanda, är hon snäll? Hon är i alla fall himla snygg, det är vi eniga om. Vi tänker även på att Alex har blivit snällare och undrar om hans tidigare bloggande påverkades av hans pappas bortgång. Blev han cynisk efter att Allan dog? På samma sätt undrar vi även om Charlies födelse gjorde honom mer känslig. Alex har blivit mer accepterad och hans tidigare ”elakheter” har nästan glömts bort. (Nästan.) Han har skrivit böcker och talat i sommar i P1 och gjort mer saker i P1 och har helt enkelt blivit lite mer folkkär.

Vi ser oss omkring i Alex Schulmans butik. Här står en gammal kaffekopp med lite kaffe och mjölk kvar i botten. I skyltfönstret står de dyra böckerna med priser på flera hundra kronor, några kostar till och med uppemot 2000. Vi fnissar åt detta. Han är ju så tokig den där Schulman. Han har tydligen länge haft en dröm om att ha en bokhandel men han vill ändå inte att någon ska komma in där. Han vill inte ”ha en massa spring” som han säger. I bokhyllan står det hur många exemplar som helst av hans bok som han skrivit ihop med Carolina Gynning. Den privata mejlkorrespondensen. Här kanske vi kan få våra juicy details! Vi slukas upp av denna bok och sitter plötsligt alla fem och läser Alex och Carolinas mejl, vilket leder oss in på nästa fråga: hände det något mellan dem? Eller är de ”bara vänner”? Här känner vi att vi förstås är inne på de riktigt viktiga frågorna. Vi vill gärna sno med oss några av dessa böcker (han har ju så många) men jag vågar inte eftersom han har lånat ut nyckeln till mig i förtroende. Jag vill inte svika detta genom att sno hans grejer.

Istället för att sno Alex Schulmans grejer packar vi ihop vårt vin och våra oliver, sopar lite på mattan för att få bort gräset vi drog in och så går vi hem till Alex och Amanda och lämnar nyckeln.

Just det, betyget: 3,4 av 5.