Skynda att älska!

Som tredje bok i vår bokklubb skulle vi diskutera Alex Schulmans Skynda att älska. Genom en twitterförfrågan (älska sociala medier!) fick vi lov att låna Alex butik för att ha vår bokdiskussion i. Han var inte där själv utan lånade helt sonika ut sin nyckel till oss främmande människor. Jag mötte honom på Sveriges Radio för att hämta den och nämnde för honom hur knäppt det här var. Han tyckte dock att det var en himla kul grej och sa att ”kan man hjälpa till ska man göra det”. Detta imponerade på mig. Så enkelt liksom. Jag inser dock att han försökte köpa vårt gillande där med sin generositet för att få upp betyget på boken. Som Sara sa när vi hade lämnat tillbaka nyckeln igår – vi kommer ju aldrig att tycka illa om Alex Schulman. På det viset är vi lättköpta.

Som någon tidigare skrivit någonstans i en recension om boken är det svårt att komma ifrån det faktum att det är Alex Schulman som har skrivit den – en person som man nästan tror sig känna genom bloggar och krönikor. Diskussionen handlade således även mycket om personen Alex.

Vi började med att konstatera att det är en lättläst bok. På något vis finns det en allmän uppfattning att det som är riktigt bra helst inte ska vara för enkelt. Vad är en bra bok? Måste den vara lite ”svår”? När jag nu skriver ner frågan kommer jag genast att tänka på en bok som jag tycker är briljant men väldigt enkel, nämligen Naiv super av Erlend Loe. Alltså ger jag mitt svar på frågan här: nej, boken måste inte vara svår för att vara bra. Å andra sidan vill man väl i och för sig att språket ska innehålla lite finesser, fånga känslor och så vidare. Jag vet att det finns böcker som jag irriterar mig på medan jag läser dem för att språket är så enkelt; det blockerar innehållet på något vis. Så är det inte med Alex bok. Den är enkelt skriven, men bra.

Vi tyckte alla om boken, men vi upplevde att den var lite av en ”teaser”. Som om vi får komma författaren ganska nära, men inte riktigt så nära som vi vill. Alex berättar om händelser från förr, parallellt med senare händelser där han försöker åka tillbaka till torpet som han inte har kunnat besöka sedan pappans bortgång. De små episoderna är fina att läsa om men vi vill ha lite mer. Vi vill veta mer om hans känslor! Innan jag läste boken trodde jag att jag skulle grina mig igenom hela boken men jag blev faktiskt inte riktigt så berörd som jag trodde. Don’t get me wrong, jag gillar den ju som sagt. Men ge mig lite till Alex! Slutet fann jag dock mycket berörande. Det blev inget grinande, men det kändes. Det jag minns mest är hur pappans puls blev svagare och svagare.

Fler saker diskuteras. Vad hände hos terapeuten Leo? Kom det ett break-through någon gång? Finns det en syskonrivalitet bland Schulmansyskonen? Calle nämns många gånger och man får intrycket av att han och Alex står varandra mycket nära. Niklas nämns några gånger, men inte så ofta. Hur känner Niklas inför detta? Blir han ledsen? Framförallt undrar vi dock om de andra syskonen, dvs. halvsyskonen. Vilka är de? Är de inte med i bilden alls? Det är som om de inte existerar. Samma sak gäller kvinnorna runt omkring. Fanns de inte? Varför är det knappt några kvinnor med i boken? Va? Vi inser förstås att det är en bok som framförallt ska handla om hans pappa men man kan inte låta bli att undra över det som sker runt omkring.

Boksamtalet leder oss in på andra mycket relevanta saker. Vi har många frågor. Exempelvis undrar vi vad som egentligen hände mellan Alex och Katrin. Och den här Amanda, är hon snäll? Hon är i alla fall himla snygg, det är vi eniga om. Vi tänker även på att Alex har blivit snällare och undrar om hans tidigare bloggande påverkades av hans pappas bortgång. Blev han cynisk efter att Allan dog? På samma sätt undrar vi även om Charlies födelse gjorde honom mer känslig. Alex har blivit mer accepterad och hans tidigare ”elakheter” har nästan glömts bort. (Nästan.) Han har skrivit böcker och talat i sommar i P1 och gjort mer saker i P1 och har helt enkelt blivit lite mer folkkär.

Vi ser oss omkring i Alex Schulmans butik. Här står en gammal kaffekopp med lite kaffe och mjölk kvar i botten. I skyltfönstret står de dyra böckerna med priser på flera hundra kronor, några kostar till och med uppemot 2000. Vi fnissar åt detta. Han är ju så tokig den där Schulman. Han har tydligen länge haft en dröm om att ha en bokhandel men han vill ändå inte att någon ska komma in där. Han vill inte ”ha en massa spring” som han säger. I bokhyllan står det hur många exemplar som helst av hans bok som han skrivit ihop med Carolina Gynning. Den privata mejlkorrespondensen. Här kanske vi kan få våra juicy details! Vi slukas upp av denna bok och sitter plötsligt alla fem och läser Alex och Carolinas mejl, vilket leder oss in på nästa fråga: hände det något mellan dem? Eller är de ”bara vänner”? Här känner vi att vi förstås är inne på de riktigt viktiga frågorna. Vi vill gärna sno med oss några av dessa böcker (han har ju så många) men jag vågar inte eftersom han har lånat ut nyckeln till mig i förtroende. Jag vill inte svika detta genom att sno hans grejer.

Istället för att sno Alex Schulmans grejer packar vi ihop vårt vin och våra oliver, sopar lite på mattan för att få bort gräset vi drog in och så går vi hem till Alex och Amanda och lämnar nyckeln.

Just det, betyget: 3,4 av 5.