En bok mot ett leende

Jag åkte tåg igår och nånstans runt Kumla klev det på en äldre dam. Jag satt och läste vår bokklubbsbok när hon frågade om jag var engelsk. Det är jag inte, svarade jag, men det var hon tydligen. Och hon hade precis läst ut sin bok och nu hade hon inget att läsa. Hon visade upp Haruki Murakamis After Dark som ett litet bevis. En tant med smak, med andra ord. Bokmal som jag är reser jag ju aldrig med mindre än tre böcker så jag frågade om hon inte ville läsa The girl with glass feet av Ali Shaw, som ändå låg och skräpade i min väska. Hon tog emot den lite försiktigt, men sen satt vi där på varsin sida av bordet och läste. Ibland lyfte hon blicken och log och viskade att den verkligen var engelsk. När vi gick av på Stockholm central tyckte jag att hon kunde behålla boken. Hon verkade tycka så himla mycket mer om den än vad jag gjorde. Det leendet jag fick efter att ha sagt det kan jag leva på länge länge.