Vi i bokcirkus! läste för ett tag sedan American Gods av Neil Gaiman, sen kom semester och bebis och vardag mellan och jag tappade bort att jag skulle skriva om den. Skrivet kommer alltså nu. Sent, men inte aldrig.
När jag växte upp på den skånska landsbygden fanns det inte plats för så många andra gudar än den kristna guden Gud och den nya guden TV. Den nya guden TV tog faktiskt inte så där jättemycket plats, den kristna guden tog nog faktiskt mer plats tillsammans med frusna fält, dubbelmackor med sand i på sandstranden och farmorkramar. Under tiden jag växte upp fanns alltid ett intresse och en nyfikenhet på religion och gudar. Egyptiska afrikanska nordiska indiska europeiska. Kanske är det därför som jag inte blandar ihop de olika gudarna i boken, en kritik som ofta framförs i de olika recensioner jag läser på nätet. Jag sitter och myser åt och skrattar med ifiterna, Isis, Odin och alla de andra. Jag sitter och väntar på mina favoritgudar.
De bästa delarna med American Gods är de där huvudpersonen Shadow får ta del av det amerikanska småstadslivet. När han hjälper till i ett begravningshem. När han bor i den lilla, perfekta staden Lakeside. Det är livet där, människorna, miljöerna, känslorna som gör den här boken bra. Det finns även en historia insprängd mellan sida 195 och 206 om Salim, invandrad i USA som även griper tag i både mig och Evelina så mycket att jag antecknar vilken sida historien börjar på. Mellanjamset, när de springer omkring i en mellanvärld och håller på och träffar olika gudar på casinon och åker karuseller, skulle vi lika gärna kunnat vara utan. Boken är ändå på 640 sidor, så de där delarna skulle kunna skalas av.
Det är en bra bok. Det är det. Möjligtvis även en episk bok, en modern klassiker. Jag har dock alltid varit för att läsa böcker för att de är fantastiskt bra, inte för att de är klassiker. American Gods (som för övrigt ska bli tvserie 2013) får av oss det samlade betyget är 3.92.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar