Mitt åttiotal

Jag älskar mitt åttiotal. Mitt åttiotal har guldkant och skimrar. Åttiotalet är att pappa tittar på fotboll i soffan, med tv-ljudet av och istället radion på, för att han tycker att ljudet och kommenterandet är bättre där. Åttiotal är pappas svordomar när radion knastrar och Danmark gör mål. Åttiotal för mig är hemgjord pizza på fredagar och Kalle Kula-godispåse som är färdigblandad. Fiskdamm där alla slänger clementinen och koncentrerar sig på det riktiga godiset. Det är rosa mjukbyxor och hålla mamma hårt i handen. Det är världens snällaste lärare och bollruta.

Det är så det är när jag tänker tillbaka. Alltid snö på min födelsedag i februari och alltid sol och studshopphögt på Tosselilla sommarland. Jag vet ju att det inte var så, men i mitt minne alltid så. Jag har lagt de andra minnena i en tom låda, en låda som är stängd. Jag vill inte minnas att en av mina kompisar aldrig ville gå hem, aldrig ville låta sova över hemma hos henne. Jag har glömt bort och slängt undan en annan kompis mammas partners vandrande blickar på badande barn. De får inte plats, de får inte skava mitt åttiotal.

Jag tror att det är den här guldkantsfantasin som gör att jag hyllar alla böcker som handlar om barndom och åttiotal. Jag älskar det. Jag älskar det socialrealistiska och pratet om Olof Palmes levande och död. Om blå mascara, pommes och de där tv-programmen. Det är därför jag inte kan ta till mig alla dåliga recensioner och negativa kommentarer om Svelands Att springa. För mig är den underbar, med underbara porträtt (även om jag läser nästan överallt att det är ”svajigt”) av framför allt kvinnorna i romanen. Jag älskar Gisela. Jag älskar hur hon framställs.

Så jag gör som många i den här romanen: jag blundar och gömmer undan. Mitt åttiotal är fortfarande skimrande.