I helgen tvångstryckte jag Jonas Gardells första bok i Torka aldrig tårar-serien eftersom den skulle börja sändas på teve i måndags. Nu har ju SVT planerat det så knasigt att hela serien sänds innan böckerna kommit ut, men jag är lite svältfödd på intressanta 80-talsskildringar, så kör i vind, säger jag.
Gardells bok kan jag enklast beskriva som arg. Hans ilska över hur samhället tog emot (eller snarare stötte bort) HIV-drabbade personer lyser genom på nästan varje sida. Och jag älskar ju det han skriver. Så mycket att jag en gång i tiden analyserat hans En komikers uppväxt in i minsta detalj i Svenska C (en analys som jag även fick högsta betyg på och fnissade hela vägen till betygsbanken, efter att ha sökt det där högsta betyget halva terminen). Jag älskar den här typen av böcker, som är lika mycket faktabok som roman. Bäst är barndomsskildringarna, som liksom John Ajvide Lindquist skildringar, är nattsvarta. Nattsvarta med enormt mycket föräldrakärlek insprängt.
Jag tyckte dock inte att teveserien visade allt det där nattsvarta. I vissa scener kom de nära, men inte tillräckligt. Ångesten osade inte lika skarpt som i boken. Men det är ju bra, det är det. Och jag vill ha mer. Ge mig mer, mer ångest, mer realism. Jag behöver det bland allt påhittat storsäljande kvinnoförnedrande inre gudinnetjafs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar