Skräck vs splatter

Jag älskade John Ajvide Lindqvists bok Människohamn och lägger ofta den till mina all time favories (med reservation för de sista hundra sidorna, som jag inte gillade alls). Jag älskar den grå, dunkla stämningen som jag inte tyckte mig finna i varken Låt den rätte komma in eller Hanteringen av odöda. Längtan, den totala fötvivlan och det nattsvarta humorn som kom fram i Människohamn har jag sett på få ställen tidigare. Och jag tror aldrig jag har läst något vackrare om kärlek. Så jag såg väldigt mycket fram emot Johns nya bok Lilla stjärna, som jag lyssnat på medan jag jobbat om dagarna.

Redan efter ett par timmars lyssnande (tror att hela boken gick på cirka femton timmar) börjar jag må illa. Och i och med att jag lyssnar är det svårt att snabbvända några sidor, jag måste ha Johns röst i öronen medan han beskriver en av de värsta splatterscenerna jag läst. Och sett.

För jag gillar inte skräckfilmer. Inte alls. Jag blir bara rädd och det är inte ett dugg kul på något sätt. Oftast är det inte så smart och när det väl är smart så är det väl okej, men inte min kopp te.

Så kanske är det så att den här boken inte är sånt där te jag gillar? Jag vet inte. Men något saknas som fanns i Människohamn och något har lagts till som jag inte gillar - splattret. Det är inte längre snyggt, det där gråa silar inte fram. Jag kan knappt ta på det, det finns liksom där någonstans, en förtvivlan, men för mig når den inte fram.