Bortskämda Nancy

Vi hade för en vecka sedan bokklubbsmöte. Jag drack Kuba Cola, Cia åt frukost, fast det var efter jobbettid, Anna hade precis flyttat till ny lägenhet, Saras elever hade precis slutat skolan och Evelina fick personalen att göra specialspecialmat till henne.

Jag älskar min bokklubb. Mycket. Men det var en parentes. Nu till det viktiga:

Vi hade läst (och med läst då menar jag att alla andra hade läst, eller nästan läst ut den utom jag) Kyssa sammet/Tipping the velvet av Sarah Waters.

Jag gillar inte recensioner som ägnar sig åt att berätta vad boken handlar om, så det tänker jag inte göra, det kan ni googla fram om ni vill veta lätt som en plätt om ni trycker här. Istället tänkte jag skriva om mitt bubblande ogillande för huvudpersonen Nancy och mitt nyfunna intresse för bokens tema.

Huvudpersonen Nancy börjar på sida ett som en tråkig tjej som bor hemma hos sina föräldrar, blir förälskad i Kitty, hennes blivande flickvän och flyttar till London med henne (nu är det varnining för spoilers här kan jag tillägga - som ni även får om ni läser den otroligt dåliga baksidan till den svenska versionen - gör det inte!). Här gillar vi Nancy. Vi gillar henne i den första delen av tre (som för övrigt, tyckte vissa i sällskapet med fördel hade kunnat göras till tre olika böcker), det gör vi. Hon är blyg, naiv på ett sött sätt och hon är kär.

I del två börjar jag ogilla Nancy. Hon blir odräglig. Självcentrerad, bortskämd, ja naiv är hon ju redan. Ingen man vill vara kompis med. Ungefär här i boken kommer jag att tänka på en annan litterär person jag hade svårt med: Curtis Sittenfelds Alice i boken American wife. Alice och Nancy är varandras motsatser. De skulle verkligen inte gilla varandra, Nancy hade kanske stött på Alice, medan Alice skulle ha rynkat näsan. Ännu en parentes.

I tredje delen skärper Nancy till sig lite. Jag gillar henne lite mer, hon blir trevligare när hon är kär, när hon inte springer omkring som en kåt tonåring som är ute på fyllan en lördagsnatt och vill knulla allt som rör sig. Korrektion: alla tjejer som rör sig.

Jag funderar på om Sarah Waters själv gillade sin huvudperson och om hon ogillade henne, var det inte svårt att skriva om någon som man ogillar? Varför har hon lagt dessa egenskaper på Nancy och är det bara jag som irriterar mig på Nancy och vill ge henne en käftsmäll, alternativt hålla henne i handen och berätta för henne att hon inte bara kan flytta in till folk som hon träffat en gång. Det irriterar mig att det går bra för henne gång efter gång, utan att hon egentligen behöver kämpa för det. Kanske är det avundsjuka?

På bokmötet diskuterade vi även miljön, som handlingen utspelas i. London på 1880-90-tal. Det är trånga gator, kvinnorörelser, fylla, horeri, fattigdom, extrem rikedom, smuts och transpåkläderi. Det är glammigt och valen som Nancy gör, till exempel när hon bestämmer sig för att gå på gatan, eller lyxprostituera sig, ses som aktiva, självvalda. Det får oss att reagera på att om berättelsen tagit plats idag skulle antagligen de aktiva valen inte ses så självklara och glamourösa. Så spännande. Inte av oss. Istället skulle vi se Nancy som ett offer, kanske hade hon varit en av de där flickorna från Vitryssland som bott i en lägenhet i ack, Sundbyberg medan rika advokater knullat henne i rumpan och inte varit Nancy, lyxhora för en rik kvinna som tände på att hon fick misshandla en ung tjej och sedan glömma bort henne för natten.

Vi gillade boken. Vi gillade den mycket. Mest gillade Sara och Anna den. Tillsammans gav vi den ett genomsnittligt betyg på 4,62.

Till nästa gång valde vi mellan fyra olika böcker och kom fram till att vi ska läsa James Frey - Bright Shiny Morning.