Jag har läst den fyndiga bloggen onekligen ganska länge. Lisa Bjärbo heter tjejen bakom orden, och när hon började lägga ut delar från sin kommande bok på bloggen verkade den liksom skriven i samma anda. Trots att jag passerade målgruppsåldern för- ehm- sisådär tio-tolv år sedan mailade jag snällt och hörde om jag kunde få läsa ett ex. Och tänk, det fick jag. Förlaget skickade två ex, och en varsin tygkasse till alla bokcirkus!:are. Snälla typer, de där på Rabén & Sjögren.
Sen blev jag såklart lite nervös, för tänk om jag inte skulle tycka om boken? Himla extrajobbigt att få boken för att blogga om den!
Hur som helst.
Jag kunde andas ut, för någonstans där på pendeltåget i morse, när jag inte riktigt ville komma fram, insåg jag att det här är en riktigt bra ungdomsbok. Som vanligt när jag läser så är det språket som fastnar. Historien, om Ester och Johan, den är inte helt unik, det är den faktiskt inte. Tonårsprobs är ju alltid tonårsprobs. MEN- att fånga läsaren genom ordval som hela tiden känns lagom avvägda mellan ungdomsjargong och ett berättarperspektiv, det fixar Bjärbo galant.
Språket flyter snabbt, kanske till viss del för att kapitlen är skrivna ur både Johans och Esters perspektiv. Man får följa dem under några månader, men alltid med fokus på vardagen. Skolan, kaffet på stammisfiket, filmkvällarna och de nervösa festkvällarna. Conversedojan som sparkar mot cykeldäcket när Ester fått punktering, hörlurarna som Johan tar till när föräldrarnas skrik blir för höga. Bjärbo vågar gå nära detaljerna, vilket gör att man får följa Johan och Esters dagliga liv på ett intressant sätt.
Sen blev jag såklart lite nervös, för tänk om jag inte skulle tycka om boken? Himla extrajobbigt att få boken för att blogga om den!
Hur som helst.
Jag kunde andas ut, för någonstans där på pendeltåget i morse, när jag inte riktigt ville komma fram, insåg jag att det här är en riktigt bra ungdomsbok. Som vanligt när jag läser så är det språket som fastnar. Historien, om Ester och Johan, den är inte helt unik, det är den faktiskt inte. Tonårsprobs är ju alltid tonårsprobs. MEN- att fånga läsaren genom ordval som hela tiden känns lagom avvägda mellan ungdomsjargong och ett berättarperspektiv, det fixar Bjärbo galant.
Språket flyter snabbt, kanske till viss del för att kapitlen är skrivna ur både Johans och Esters perspektiv. Man får följa dem under några månader, men alltid med fokus på vardagen. Skolan, kaffet på stammisfiket, filmkvällarna och de nervösa festkvällarna. Conversedojan som sparkar mot cykeldäcket när Ester fått punktering, hörlurarna som Johan tar till när föräldrarnas skrik blir för höga. Bjärbo vågar gå nära detaljerna, vilket gör att man får följa Johan och Esters dagliga liv på ett intressant sätt.
Och även om boken är lättsam att läsa har den ändå ett djup, där frågor som skilsmässa, olycklig kärlek och det där med att ständigt vara cool som ett bakomliggande tema. Igenkänningsfaktorn är hög, även om jag är rätt säker på att den här boken fungerar allra bäst i en svensk medelklasskontext.
Jag tror att indiekidsen kommer att älska den här boken. Det finns nog fler, som jag, som är tonåringar i hjärtat som gillar den lika mycket. Recensionerna (GP, Expressen) som jag har läst hittills har också varit relativt positiva och boken är som gjord för att bli en (rätt vanlig?) svensk ungdomsfilm. (Om de nu inte fångar det rappa språket, då kan det bli en riktigt bra film.)
Och man kan ju faktiskt inte annat än gilla en bok med en titel snodd av Säkert, så är det ju.
Jag tror att indiekidsen kommer att älska den här boken. Det finns nog fler, som jag, som är tonåringar i hjärtat som gillar den lika mycket. Recensionerna (GP, Expressen) som jag har läst hittills har också varit relativt positiva och boken är som gjord för att bli en (rätt vanlig?) svensk ungdomsfilm. (Om de nu inte fångar det rappa språket, då kan det bli en riktigt bra film.)
Och man kan ju faktiskt inte annat än gilla en bok med en titel snodd av Säkert, så är det ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar