Varulvar

Det här. Jag vet inte om jag tycker att det är superkul eller hemskt tragiskt. Eller inget av det. Det kanske bara är en axelryckning?

Meningen på slutet ”Everyone knows that Stephenie Meyer created werewolves, and now you hacks have been exposed! Good luck defending yourselves in court!!” får mig återkomma till den ständiga frågan om det är så där det är, okunskapen, när man är ung. Eller är det det där amerikanska? Är det en slump? Eller bara en axelryckning?

Är det inte lite uttjatat att sucka, ta sig för pannan och undra var ungdomen är på väg? Fundera på om man inte var lite klokare när man själv gillade Brad Pitts tolkning av sårad man i Höstlegender och såg det som det verkliga idealet, det enda rätta.

Varulvar har funnits åh, så länge. En liten googling berättar för mig att de funnits i litteraturen ända sedan 1000-talet. Oj, vad vi inte var födda då!

Så, Kayla, här är lite boktips till dig:

Wagner The Wehrwolf av W. Reynolds från 1846.
Varulven av Dumas
Doyle (som skrivit Sherlock Holmes), Kipling (Djungelboken), Louis Stevenson (Dr Jekyll & Mr Hyde) har alla skrivit historier om varulvar.
S.Kings Varulvens år.
Eller varför inte JK Rowlings Harry Potter och fången från Azkaban?