När jag läser Louise Boije af Gennäs beskrivningar av Falsterbo börjar jag att gråta. Det är helt sant. Jag måste lägga ner boken och liksom hulka lite. Inte för att beskrivningarna är speciellt känslosamma men för att det väcker en hel dåtid till liv inom mig. Hela min uppväxt i Skanör-Falsterbo.
Buhuhu, snörvel, snörvel. Falsterbotofflor! Ja, ungefär sådär höll jag på en liten stund. Men nu är det ju inte riktigt min uppväxt vi ska tala om utan boken. Det bästa ordet jag kommer på för att beskriva boken är att den är trivsam. Den är väldigt lättsam och mysig på något vis. Ibland ska det vara väldigt känslostormande och dramatiskt och jag känner att det lyckas till en viss del men för mig känns det dock emellanåt som att det blir platt fall.
Det är en del av trilogi och hela historien ska äga rum under flera år. Som ett slags krönika nästan där alla världshändelser tas med. Det känns lite som att boken ska fånga in allt som har hänt under den tiden i världen och därför tycker jag att det kan bli något ansträngt. Jag kan även irritera mig på att karaktärerna dras med så mycket, att de blir så otrooooligt påverkade att de gråter när det händer saker på andra sidan världen. Visserligen är det fint, det borde kanske vara så. Men jag köper det inte riktigt. Det diskuteras extremt mycket mellan karaktärerna i boken. Ibland hänger jag med och bildar åsikter för eller emot karaktärernas argument. Som om jag är med och diskuterar. Ibland tänker jag däremot ja ja, get on with it.
Jag upplever även att Boije af Gennäs nästan skapar någon sorts märklig chick lit-liknande drömvärld när hon beskriver omgivningar. Sådär perfekt och rosaskimrande och precis precis som i vindsvåningsartikeln i DN som fick så mycket uppmärksamhet.
Alltså, give me a break. Det blir så där äckligt perfekt att det nästan blir en parodi. Och jag finner det lite märkligt för jag tycker ju att hon är duktig på att skriva. Varför gör hon sådär?
Men. Det är alltså en trivsam bok tycker jag. Ibland irriterar jag mig men likväl kan jag gå runt och tänka på karaktärerna och jag tror säkerligen att jag kommer att vilja läsa del två och del tre när de kommer ut så småningom.
"Victor tog med mig hem till goda vänner redan samma eftermiddag och till min förvåning var alla kvinnor osminkade och gick omkring i träskor. Träskor! Sedermera fick jag klart för mig att just dessa träskor, Falsterbotofflorna, är lite speciella. Det är en svart, gul och röd träsko med målad överdel, helst föreställande en gås omgiven av blommor och den har funnits i Falsterbo i många år. Faktum är att det ligger en inbyggd status i att ha så slitna Falsterbotofflor som möjligt; det visar att man har bott i Falsterbo länge och är en riktig falsterboit."
Buhuhu, snörvel, snörvel. Falsterbotofflor! Ja, ungefär sådär höll jag på en liten stund. Men nu är det ju inte riktigt min uppväxt vi ska tala om utan boken. Det bästa ordet jag kommer på för att beskriva boken är att den är trivsam. Den är väldigt lättsam och mysig på något vis. Ibland ska det vara väldigt känslostormande och dramatiskt och jag känner att det lyckas till en viss del men för mig känns det dock emellanåt som att det blir platt fall.
Det är en del av trilogi och hela historien ska äga rum under flera år. Som ett slags krönika nästan där alla världshändelser tas med. Det känns lite som att boken ska fånga in allt som har hänt under den tiden i världen och därför tycker jag att det kan bli något ansträngt. Jag kan även irritera mig på att karaktärerna dras med så mycket, att de blir så otrooooligt påverkade att de gråter när det händer saker på andra sidan världen. Visserligen är det fint, det borde kanske vara så. Men jag köper det inte riktigt. Det diskuteras extremt mycket mellan karaktärerna i boken. Ibland hänger jag med och bildar åsikter för eller emot karaktärernas argument. Som om jag är med och diskuterar. Ibland tänker jag däremot ja ja, get on with it.
Jag upplever även att Boije af Gennäs nästan skapar någon sorts märklig chick lit-liknande drömvärld när hon beskriver omgivningar. Sådär perfekt och rosaskimrande och precis precis som i vindsvåningsartikeln i DN som fick så mycket uppmärksamhet.
"När granen var klädd slog de sig ner med sina kaffekoppar i den nersuttna soffgruppen som Stefan och Pella hade ropat in på en auktion redan under våren." Eller: Jalle hade housewarming och "Resultatet hade blivit en blandning av gamla tapeter i nytryck och svampmålade väggar, av möbler från Svenskt Tenn blandade med loppisfynd och av ärvda silverbägare sida vid sida med prydnadsföremål som Tessan och Philip hade tillverkat i olika omgångar på dags eller fritids. I vardagsrummet hängde en Liljeforsmålning och i köket ett par Andy Warhol-litografier bredvid en akvarell som Carlos en gång hade gjort av Manhattans skyline. Resultatet av denna mix var mycket tilltalande."
Alltså, give me a break. Det blir så där äckligt perfekt att det nästan blir en parodi. Och jag finner det lite märkligt för jag tycker ju att hon är duktig på att skriva. Varför gör hon sådär?
Men. Det är alltså en trivsam bok tycker jag. Ibland irriterar jag mig men likväl kan jag gå runt och tänka på karaktärerna och jag tror säkerligen att jag kommer att vilja läsa del två och del tre när de kommer ut så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar