Vad som lästes på resan

På min lilla resa hann jag med att läsa fem och en halv böcker. Jag trodde jag skulle hinna medmer - semestertid är ju liksom lästid, men det blev inte så mycket strandhäng, utan mer läsa karta i bilen och dricka för mycket öl-häng.

De fem och en halv jag faktiskt läste:

Kristina Ohlssons Askungar lästes ut. Den var faktiskt spännande och polisen gjorde fel, något som jag kände var extremt uppfriskande i alla polisserier, både gällande tv och böcker, där fall verkar lösas på löpande band, på nolltid, när verkligheten ser helt annorlunda ut. Jag hade en föreställning om att jag visste vad deckare handlar om och den här boken slog mig på händerna.

Dock var språket, som vanligt uselt. När jag gick på högstadiet lärde min svensklärare oss att man inte kan skriva "hjärtat slog i 190" eller "han körde med vindens hastighet" för det är inte sant. Hjärtat kan inte slå i 190 och man kan inte köra med vindens hastighet. Man skriver "det kändes som om hjärtat slog i 190". Det lärde jag mig i högstadiet och man tycker ju att författare borde veta det med.

Kan det inte komma någon deckarförfattare som kan skriva? Snälla? Snart? Någon mer än Åsa Larsson? Eller varför inte - vet ni någon deckarförfattare som kan skriva bra? Tipsa!

Jón Kalman Stefánssons Sommarljus är som en sur karamell. På ett bra vis. Den är ljuv och balanserar på gränsen till tråkig. Jag tycker att den håller sig på rätt sida av gränsen, men kan tänka mig att andra kan somna av den. Men som sagt, en liten karamell. Läs bara:

"Eygló biter Jakob i högra axeln när hon får orgasm, hon sluter ögonen, världens utvidgas, hon förlorar kontakten med jorden och biter då hårt i axeln, delvis av njutning, men inte minst på grund av en djup skräck att försvinna bort från honom. Sen ligger de stilla, som i graven, medan världen ånyo ordnar till sig, varje bit på rätt plats, ett tålamodsprövande jobb, så reser hon sig upp på armbågarna, sträcker sig efter en burk med läkande salva som står på nattygsbordet, smetar varsamt in hans axel, han försöker kyssa hennes ansikte under tiden. Jakob tänker, och han säger det också, du är så vacker, och varje gång rodnar hon, hur än åren går, han är ju också den ende som nånsin sagt det, hon är kortväxt, kraftig, rentav fet, med kort hals, nästan färglöst hår, ofta påminner det om fjolårshö, såna kvinnor har aldrig orsakat krig, brösten är pyttesmå och låren tjocka men hon har bruna ögon, de kan ofta påminna om tuvmoar i starkt solsken."

Mike Larssons rymliga hjärta av Olle Lönnaeus, som jag redan skrivit om.

Fausta Marianovics Sista kulan sparar jag åt grannen, som Sara läste samtidigt som jag gjorde det. Jag visste inte heller så mycket om kriget. Jag frågade min man - men vem är de dumma egentligen, vem hejar vi på? Och när jag läste Marianovic så var det så tydligt: det handlade inte om vem som var dumma. Det var inte kroaterna som var snälla, de som tar emot oss nu när vi åker på solsemester. Och det var inte serberna som var dumma, de som kom som flyktingar och såklart begick alla brott när de kom. Det handlade inte om det, även om det var enklare för huvudet att greppa tag i konflikten då.

Karin Ströms Våld var den sista boken jag läste, om man inte räknar med Vi måste tala om Kevin av Lionel Shriver som jag läser nu (är den värd att läsa? Har kommit femtio sidor och håller på att somna).

Ibland undrar man vad som gör att böcker blir stora, medan andra inte alls blir det. Varför vissa böcker läses av några hundratusen personer och hyllas i pressen, medan en ungefär likadan bok inte får särskilt mycket uppmärksamhet. Karin Ström har släppt boken Våld på förlaget Aglaktuq. Den här boken är vacker. Vacker och personlig. Den påminner lite om Amanda Svenssons Hey Dolly, som jag i och för sig inte gillade, eller Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, även om Ström är snäppet svårare och kanske aningen hård, vilket nödvändigtvis inte behöver vara något fel.

Läs mer om Karin Ström här.