söndag, september 26

Och jag vet att det inte började med Lisbeth Salander

Jag håller på att läsa Kristina Ohlssons Askungar, en deckare för er som inte visste det. Och jag ser mig ju inte som en deckarperson, men för att inte vara en deckarperson läser jag nog ganska mycket deckare. Jag gillar inte språket. Jag gillar inte förutsägbarheten. Jag gillar inte att alla blir stöpta ur samma form, att det verkar som om när någon lagt ett deckarpussel så sitter alla andra deckarförfattare och ja! ett sånt pussel vill jag också lägga! Hade jag haft tid, kraft och talang hade jag skrivit den perfekta deckaren, den med bra språk.

Alla pratar om den där jäsiga gamla krimmaren som är en huvudsten i de flesta böcker. Han som är gammal, tjock, som inte är vän med någon, men som alla vill jobba med. Men ingen pratar om den otroligt irriterande Unga Talangfulla Kvinnliga Kollegan.

Den Unga Talangfulla Kvinnliga Kollegan finns med i Askungar. Hon heter Fredrika Bergman och vill egentligen inte jobba inom polisen. Såklart är hon den som man redan efter femtio sidor (jag är på sida sextio, eller så) vet kommer lösa det hela, den man hejar på. Hon är ung och utbildad. Själv hade jag uppfattningen att alla poliser blir utbildade vid universitetet idag, men i den här boken verkar det inte vara så, eftersom det påtalas hela tiden. Kristina arbetar åt Rikskrim, så hon borde ju veta. Trots det... jag träffade en polis i fredags, en som jobbar inom span och han har väl jobbat som polis ett femtontal år, han är utbildad på universitetet.

I alla fall. DUTKK finns även i andra deckarserier. Roslund & Hellström har sin Mariana Hermansson som tillhör Ewert Grens arbetslag (här inser dock Den Gamla Arga Tjockpolisen att Den Yngre Kvinnliga Kollegan är bra). I Åsa Larssons serie (som jag faktiskt älskar) kämpar Rebecka Martinsson för sin right to party. I Johan Theorins Nattfåk har vi unga tjejen som ska kämpa mot stora stygga polisgubben som arbetat i tusen år som polis redan och kan det här (nu kommer jag inte ihåg vad den här tjejen heter och boken har jag gett bort, så jag kan inte kolla upp det). Och så vidare.

Jag blir trött. Är det så här att vara kvinnlig polis? 2010? Går det inte att komma med något nyskapande? Alla tjejer inom polisen kan ju inte vara unga, superduktiga och mobbade av sina manliga kollegor? Eller?

2 kommentarer:

feuerzeug sa...

Tyvärr är det fortfarande tydligen så svårt att skriva om kvinnor att man måste ursäkta deras närvaro genom att förklara den så där.

Det är för att hon är ung. Det är för att hon är talangfull. Det är för att hon är snygg. Det är för att hon är rapp i käften. Osv...

Det är sällan hon får samma fulsnygga gestalt som mannen i boken. Å andra sidan är han inte så jävla verklighetstrogen och attraktiv han heller. Är verkligen alla män gamla trötta fyllon som tröttnat på sina egna genier? Nja.

Kanske är det istället ett tecken på gamla trötta deckarförfattare.

Frida sa...

Ett underbart inlägg!

Jaghar också funderat på fenomenet. Men det som nog är mest intressant egentligen, är just det du skriver att man läser deckare i alla fall. Trots att man vet hur de ska sluta, och trots att det är samma persongalleri i nästan alla böcker... (Men så är det iofs med chick-lit också... Det är väl lite skönt och slappt och tryggt att "veta vad man får")

Har du läst Arne Dahls böcker? Där är de ett helt litet gäng han skriver om, plus att han skriver bra! Jag gillar hans böcker!