Knausgårds kamp, del ett

Knausgård är överallt. Han är nyklippt (jag blir chockad – vem är denna människa?) och han ska plötsligt sluta skriva.

– Jag är mycket obekväm med rollen som ”någon”. Jag trivs bra med att vara ”ingen”, men så är det alltid någon som vill ha mer. Men nu har jag upplevt hur det är att vara ”någon”. Då är det också mycket lättare att göra avkall på det. (DN.se)

Man kan ju tycka att det inte borde komma som en fullständig chock för honom det här att han blev ”någon”. Han har ju trots allt skrivit flera tusen sidor om sig själv. Det kanske räcker.

Jag har ända sedan jag såg honom i Babel någon gång förra året velat läsa om hans kamp och för några veckor sedan avslutade jag äntligen den första delen. (Ja, jag gick alltså inte och köpte den förra året och kämpade med den i ett år, jag införskaffade den inte förrän nu, i början av hösten.) Jag blev inte besviken. Den är inte rafflande och spännande men den är välskriven och helt vanliga vardagliga betraktelser målas upp på ett sådant bra sätt att även de blir intressanta. Jag tror att det visserligen kan ha något att göra med att jag vet vem boken handlar om. Hade det varit en berättelse om någon vem som helst hade jag kanske inte tyckt att det var lika intressant? Det är inte bara vardagliga betraktelser som beskrivs. Knausgård skriver om tankar och känslor och fångar dem ibland så precis på pricken. Sådär att jag själv kan känna igen mig. Jag har hört att vissa tycker att den bitvis är tråkig och att förlaget ville radera ett parti där han ska på fest och går i snö och gömmer öl. För att det är ett långt och kanske ganska innehållslöst parti. Men jag reflekterade aldrig över att det skulle vara tråkigt utan minns precis hur det var. Det var ju så! Man skulle på fest som tonåring och man försökte få tag i öl eller vin och sen gick man på fest och ville vara där det hände och man ville absolut inte synas med fel människor och allt det där. 

Han är självutlämnande. Ärlig. Han skriver om sina tvivel vad gäller den kvinna han lever med och det är så väldigt mänskligt och vanligt att känna så. Det är däremot inte alltid man skriver ned det så att personen ifråga senare kan läsa om det. Han är självutlämnande även när det gäller bilden av sig själv.

”Och det som berikade mig när jag exempelvis läste Adorno, låg inte i det jag läste utan i den bild jag fick av mig själv när jag läste. Jag var en som läste Adorno!”

Detta tycker jag är väldigt roligt. Vilken prestige det finns i att läsa rätt böcker. Det får mig att tänka på det inlägg som Jenny skrev när bokcirkus! var nyfödd. Det är förstås roligt att det är en författare som skriver detta, som också funderar på det här med att läsa rätt böcker.

Framsidan på boken får mig att undra. Den textsnutten som de har valt att citera – vad är anledningen till att man har valt att sätta just den på framsidan? Jag är mycket tacksam för svar.

Trots att jag tyckte mycket om boken tog den mig inte med storm. Jag ställde inte in planer för att läsa den och det tog mig faktiskt ett litet tag att bli klar med den. Men jag rekommenderar den och jag ser fram emot att läsa tvåan. Jag tror att jag kommer att vilja läsa alla delar, även om del sex skrämmer mig något. Den är ju på över tusen sidor för bövelen!