Den blinde mördaren, del 11-15

Atwood fick inte Nobelpriset i år heller. Men vi har åtminstone läst ut Den blinde mördaren nu. Sommarprojektet som blev ett höstprojekt. Nåja, här är sista delen i vår chat:

Jenny: Var börjar vi?

Evelina: Ja, var börjar vi. Jag blev nog lite besviken. På att jag inte blev förvånad.

Jenny: Jag med.

Evelina: Jag tänker att det hade kanske varit annorlunda om man läst den i ett svep? Inte att man hade blivit mer förvånad, men att man inte var så fokuserad på upplösningen?

Jenny: Jag blev besviken på att hon förklarade allt på slutet. Som om hon inte litade på att hennes läsare är kloka nog att lista ut allt själv. Istället för att snyggt antyda allt. Då hade boken vunnit många fler poäng hos mig.

Evelina: Det har inte jag tänkt på riktigt, men det är väl kanske egentligen samma. Att jag hoppats att det hade varit ngt annat än vad jag redan förstått. En sak som inte var tydlig var ju det att båda inte haft förhållande med karln, vilket man ju trodde och funderade rätt mycket över.

Jenny: Ja, men jag gillade att hon lämnade det lite öppet, allt (relationen, vems barnet var, om syrran blivit våldtagen, blivit med barn, ja allt), sen helt plötsligt så avslöjade hon allt. Tänkte att vi skulle kunna diskutera vad vi trodde, då hade det blivit en jättebra chatt! Fattade du att det var Iris som hade skrivit boken?

Evelina: Ja. Det har jag för mig att jag tänkte ganska tidigt. Eller att det var Iris som var tjejen = hon som antagligen skrev. Fast inte säker, men jag var rätt säker på att det var Iris som var personen.

Jenny: I boken som skrevs?

Evelina: Jo. Det var något ställe i mitten av boken då jag markerade att hon ("hon" i boken) använde exakt samma uttryck som Iris gjorde.

Jenny: Okej. Och tror du på historien om systern Laura? Att Richard våldtog henne och att hon blev gravid?

Evelina: Ja. Trodde du?

Jenny: Jag vet inte. Men det är kanske för att jag funderade för mycket. Eftersom hon berättade allt i slutet så är det kanske inte meningen att man skulle tänka ett varv till. Jag var irriterad på Iris i nästan hela boken.

Evelina: Du tyckte hon var feg va? Jag tyckte inte om att hon aldrig stod för boken. Fattade inte varför hon gjorde som hon gjorde. Det kändes inte logiskt. När hon ändå förlorade "allt".

Jenny:  Feg och tyckte synd om sig själv. Ville ruska om henne och skrika lite.

Evelina: Det kändes som att hon accepterade läget väldigt mycket. Samtidigt - om man lägger till att det som stod i den boken, om sidoaffären, så blir hon ju som helhet kanske inte lika feg?

Jenny: Nä, sant. Men jag tänker även på efteråt, när Winifred tagit barnet ifrån henne och Richard är död, så håller hon på att mesa sig. Vågar inte prata med sitt barnbarn, stå upp för boken osv.

Evelina: Nej, sant. Hittade just en recension i svd om boken. Tänker lite på det som hon recensenten skriver, att man vill läsa om boken. Det är få böcker jag känner så med. Vill läsa om.

Jenny: Läser ju aldrig böcker två gånger. Om det inte är av misstag. Så nej, hade nog inte ... orkat.

Evelina: Det gör nästan aldrig jag heller, men jag kan vilja. För att läsa om när man vet "allt".

Jenny: Skulle du rekommendera den till andra? Och om ja, vilken människotyp tror du skulle gilla den bäst?

Evelina: Jag tror nog ändå jag skulle göra det. Jag gillar ju Atwood, och hennes språk och ja. Det kändes som en lite mer avancerad variant av en bästsäljande skitbok? Kanske jättekonstigt beskrivet.

Men alltså: till de som gillar att läsa men vanligtvis inte läser jätteavancerat men vill testa ngt "nytt".

Du då?

Jenny: Ah, jag förstår vad du menar. Typ Sidney Sheldon gone C-kurs på universitetet?

Jag tror inte jag skulle rekommendera, jag gillade den inte toppenmycket helt enkelt.

Evelina: Precis.

Jenny: Vad skulle du ge den här boken för betyg då? Alltså den vi läst nu.

Evelina: 3,8 tror jag. Som senaste bokcirkus-boken. Lite samma, att jag gillade men inte SUPER.

Jenny: Ok. Jag skulle nog ge den en rak trea faktiskt.