Är den här boken (som har en ganska förfärlig svensk titel i Lyckan, kärleken och meningen med livet) verkligen bra eller är det själva ramberättelsen som folk blir fascinerade över? Jag kan inte bestämma mig. Att våga ge sig ut på en sån resa som Elizabeth Gilbert faktiskt gjorde drömmer nog de allra flesta om någon gång i livet. Själv kan jag inte släppa tanken på att besöka ett ashram i Indien sen jag läste boken. Men är det samma sak som att boken är bra? Jag störde mig på tidsperspektiven i boken. Ibland är det nutid, ibland dåtid och ibland är ju tidsangivelserna bara hittepå eftersom det inte alls går ihop i slutändan. Okej att det kan verka som detaljer, och okej att jag läste den svenska översättningen som säkert gjorde sitt till. Men ändå! Jag brukar aldrig störa mig på sådana saker. Men jag vill ju åka till ett ashram i Indien. Och kanske ta en sväng till Indonesien. Och why not Italien när jag ändå är i farten.
5 kommentarer:
Jag tycker tanken boken baseras på är bättre än själva boken; att man ska älska sig själv och ta hand om sig själv för att kunna vara lycklig. Jag har läst den på både svenska och engelska (glömde av att jag hade läst den, massa år emellan) och språket är faktiskt mycket bättre i den engelska versionen. Mycket bättre. Boken blir nästan banal på svenska, eller hur?
Ja men precis! Borde läst den engelska...
Sån tur att jag har den engelska versionen då som bara står och väntar på att bli läst :-)
Temet är ju populärt, men jag tycker att både boken och filmen var för långa..
Håller med om förfärlig översättning på svenska! Håller även med om att själva tanken är bättre än boken, och själva resan. Det var därför jag gillade den. Jag gillade dock delen om Italien bäst.
//Anna
Skicka en kommentar