Boken med mindre splatter, med mer vardag

Jag är antagligen ett av Sveriges största John Ajvide Lindqvists-fan när det gäller hur han beskriver den mobbade vardagen. Jag har läst allt han skrivit och sett de flesta av hans (ganska kassa) you tube-klipp. Men splattret. Det grisiga, det har jag inte så mycket till övers för. Visst, det hjälper till att få den mobbade vardagen en knivskarp kant, men det är inte det jag gillar med hans skrivande.

I nya Låt de gamla drömmarna dö har han samlat noveller och medan jag lyssnar så funderar jag på om det inte är så här han är som bäst. Han får in allt det han tidigare rört vid: humorn, det nattsvarta, den mobbade, det onaturliga, döden döden, det vardagliga, känslorna. Jag älskar det passionerat. Eftersom det är noveller hinner han inte gå över kanten och lite till (som i Människohamn), utan det ligger hela tiden och tippar och vinglar och det är precis där jag vill ha honom.

I novellerna hinner han mobba sig själv, ha ihjäl tjejer som mobbade honom när han var mindre, skriva ett brev till samma nämnda tjejer om blev livet som ni tänkt? Han hinner med vardagen, det onaturliga som smälter sönder en död pappa och självmord. Gillar ni Ajvide Lindqvist kommer ni gilla det här.