Jag har läst A Walk To Remember av Nicholas Sparks, författaren som skrivit boken The Notebook (även en känd film) samt flera andra småromantiska historier. Även den här boken har blivit film, men det är ingen jag sett. Har inte heller tidigare läst något av honom, men det verkade vara en sådär lagom lättsmält och liksom mysig bok.
Vi kan säga så här: den var så lättsmält att det kom upp i halsen.
Och nu tänker jag förstöra hela läsupplevelsen för er, så sluta läs om du vill, men eftersom jag inte tycker att ni ska lägga nån tid på den här boken så struntar jag lite i det här med spoilers. (Så här får man inte göra som bokbloggare va? Avslöja handling och slut?)
I prologen till boken står det "First you will smile, then you will cry- don't say you haven't been warned."
Som läsare tänker man (jag) då som följer: Okej, det är en kille och en tjej som kommer att bli kära (smile). Och få se- hmmm- nån kommer typ dö eller liknande (cry).
Bokens första 120 sidor handlar sedan om en kille, Landon, som inte riktigt står ut med den präktiga tjejen, Jamie, som går runt i skolan och bär på sin bibel. Eftersom man VET att de kommer att bli kära, är det här litegrann utav en transportsträcka. Hur han tycker att hon är löjlig och ful, hur alla hans vänner hånar henne. Så killen kaaaan ju inte bli kär i en bibeltjej. Kan inte! Men sen så, hoppsan, efter halva boken blir han det. När hon har släppt ut håret. What a surprise.
Sen så var det ju som utlovat lite snyft också, Jamie blir sjuk. För att hantera det blir Landon såklart religiös, slutar vara teen-rebell, de sitter mest och läser bibeln ihop och allt är väldigt sorgligt. Förutom att man inte känner för personerna alls. Inte det minsta. Jag irriterar mig mest på den förtäckta kristna propagandan som såklart kulminerar när de i slutet beslutar sig för att gifta sig trots att Jamie är så sjuk att hon knappt kan gå. Romantiskt, tja, det är det säkert. Men jag känner ingenting.
Boken avslutas med orden "I now believe, by the way, that miracles can happen". Och tja, det var väl så att allt bibelläsande på sjukbädden gjorde Landon till en bättre människa eller nåt. Jag vet bara att jag inte bryr mig. Jag har surfat runt lite, och det verkar som att filmen är bättre än boken, för att ge bok-film-regeln ett undantag.
Läs den om ni vill. Men; don't say you haven't been warned.
5 kommentarer:
Haha! Jag gillar recensionen. Dör hon på slutet? Det berättade du inte. Jag vill veta.
Älskar recensionen. Vill nästan läsa den bara för att uppleva detta hemska. Haha.
Skitdålig recention. Du har ju skrivit precis som att boken är skitkass. "Jag bryr mig inte. Blir bara irriterad på det kristna och blablabla, antar att han blev en bättre människa bara för att han läste bibeln". Som jag förstod så tyckte du ändå att boken var bra eller?
Malin: Nej, jag tyckte inte att boken var bra.
Ja jag förstod det som att du tyckte att den var bra när du skrev att den var så lättsmält att det kom upp i halsen. Var det inte bra eller? Och särskilt när du skrev att vi inte ska lägga tid på att läsa den, betyder det också att du tycker att den är dålig? Det är så förvirrande det där, jag förstår inte. Snela sluta ge dubbla budskap.
Skicka en kommentar