tisdag, maj 4

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan bättre än så här

Den tionde april 2010 dog Kerstin Thorvall. Det hände något annat också den dagen, som jag inte riktigt minns, något annat som hamnade på förstasidorna. Antingen var det Jonas och Madeleine eller så var det askmoln.

I alla fall. Den tionde april 2010 ägde jag en endaste bok av Kerstin: När man skjuter arbetare, som jag köpt på bokrean. Det var meningen att jag skulle ha köpt fler. Det kändes som om jag blivit snuvad på något. Som om böckerna sjönk för mig i värde när hon inte längre fanns. Lite, ni vet, som när någon författare man precis hittat som är underbar, så får de Nobelpriset och man blir lite besviken för att man inte får behålla skatten för sig själv.

Inte för att jag skulle ha någon koll på Nobelpristagare innan de blivit just Nobelpristagare. Och När man skjuter arbetare står ju fortfarande där i hyllan. Men jag känner att jag kommer att gilla den. Och jag känner att jag kommer att gilla Kerstin. Synd bara att jag inte kom på det medan jag gick och strök över bokryggarna på lokala biblioteket som femtonåring. För även om jag inte missat något, författare gör ju det som så många vill, live forever, så känns det så.

1 kommentar:

Vicky sa...

Vilken kul bloggidè! Ska bli spännande att följa :)

När man skjuter arbetare kan jag verkligen rekommendera. Jag tänkte läsa de följande böckerna i serien som sommarläsning.