Tonårsängsligheten och vuxenpoängen. (Inklusive moralkaka.)

(Ni kan se detta som en replik till Jennys inlägg.)

När jag var femtonsextonsjuttonarton var musiken otroligt viktig för mig. Det är den fortfarande, men då var det mer på ett sånt där sätt att jag trodde att min personlighet automatiskt avspeglades i det jag lyssnade på. Skapades av den musik som jag spelade när människor lyssnade. Man köpte ju CD-skivor dåförtin, så det var viktigt att rätt skivor stod i fokus i hyllan också. Beroende på vem som kom på besök sådär. (Åh ändå vad jobbigt det var att vara en ängslig tonåring. Så viktigt att vara rätt, och så jävla svårt att veta vad det var som var rätt.)

Lite på samma sätt har jag hanterat det här med böcker. Länge har jag tvingat mig själv att mest läsa kreddiga, svårlästa böcker, och liksom inte alls tänkt att jag skulle kunna tycka om chic-lit eller deckare. Herregud, lättsmälta solstolspockets- vem är jag då? Som att böckerna var ett annat sätt att reflektera min personlighet. (Åh ändå vad jobbigt det var att vara tonårsängslig även som twentysomething.)

Jag tror att jag fick en rejäl load med vuxenpoäng när jag insåg att det är okej att jag lyssnar på Britney Spears när jag är ute och joggar. Att det är helt upp till mig att ta tag i okreddiga lättsmälta böcker ibland. Det här med att jag svept hela Twilight-serien gör mig inte mindre intelligent, faktiskt. Det gör inte mig mindre benägen att läsa tjocka böcker med knepigt språk heller. Vid närmare eftertanke tror jag att en varierad läsning behövs för att hålla uppe läsflödet. Tonårsängsligheten sätter bara gränser, den öppnar inte upp. Den gör ingen glad heller.

Visa mig din bokhylla och du får ligga- visst. Om du har böcker i din bokhylla. (Detta är faktiskt inte helt självklart.) Jag är helt med Jenny på att Liza Marklund inte sänder ut gnistor, men jag knölar ändå ner en sensmoral i halsen på er, vare sig ni vill eller inte: Det viktigaste är alltid ATT du läser, inte vad du läser. Det kommer sedan. Om du inte läser alls kommer det att kännas jävligt jobbigt att ta itu med Brott och straff även om du ligger i en hängmatta i sommarstugan, I'm telling you. Läs för att hålla igång vanan. Flödet. Språket. (Ja, jag är lärare. Ni har just fått en pedagogisk metod levererad i knät. Förlåt. Men har du en bokhylla full av kreddiga böcker som du inte läst, och prettostoltserar med dem, då är chansen mindre att du får ligga. Tänker jag.)

Tonårsängsligheten har äntligen förbytts till ett frikort i riktning både mot och ifrån kioskvältarna. Ett frikort för att hänga med i fikarumsdiskussionerna. Och ja, jag kan numera jämföra Millenniumböckerna med filmerna, trots att det tog mig flera år att komma över mainstreamhindret och läsa dem. Det var kanske det allra bästa sättet att motivera mig att återvända till den tyngre litteraturen.