Mordet i Eiffeltornet

När vi valde den förra bokklubbsboken var temat helt själviskt "olästa böcker i min bokhylla". Och det är alltså min bokhylla det syftades på eftersom jag valde tema. Jag har, vilket många av er säkert känner igen från egna bokhyllor, ett antal böcker som jag gärna vill läsa men aldrig riktigt får tid till att ta tag i. Med på listan fanns följande: Blondie – Birgitta Andersson, Oppositionspartiet – Gun-Britt Sundström, Den jag var – Meg Rosoff, När oskulder kysser – Per Hagman, Kärlek, vänskap, hat – Alice Munro och Mordet i Eiffeltornet – Claude Izner.

På vårt förra bokklubbsmöte var vi bara tre personer. Jag har aldrig varit med om ett bokcirkus!möte med så få deltagare men vi klarade oss ganska bra ändå. Vi trampade bort till tehuset i Gamla stan och åt scones och diskuterade bok. Både Linn och Cia hade fattat ganska snabbt vem som var mördaren medan jag själv (jag erkänner) inte fångat upp det riktigt lika tidigt på grund av att jag mest irriterade mig över den spretiga berättelsen. För den är spretig. Många personer att hålla reda på och lite sidoberättelser som i efterhand kändes lite onödiga. Jag ville ha något att hålla fast vid men det gick banne mig inte. Både jag och Linn har svårt för miljöbeskrivningar (åtminstone i överdrift) och sådana finns det mycket av. Cia gillar det däremot. Boken innehåller en hel del beskrivningar kring världsutställningen 1889 och Paris – detta är alltså lite mer en bok för Cia. Omgivningarna beskrivs faktiskt mer ingående än karaktärerna, ingen av oss kände att vi hade fått lära känna personerna i boken. Det är ungefär som om författarna (Claude Izner är en pseudonym, egentligen är det två systrar som skriver ihop) hittat på handlingen först och sen stoppat in lite karaktärer i historien. Vi upplevde även att boken är skriven på ett lite smygrasistiskt sätt här och var. Vi vet inte om det är meningen att det ska verka/kännas som om boken faktiskt var skriven på 1800-talet men vi tyckte att det kändes lite tvivelaktigt när författarna bland annat beskrev personer från Afrika eller Asien som "exotiska".

Evelina skickade ett mejl från San Francisco och förklarade att boken var tråkig. Och det var väl lite så, det hände liksom inte så mycket. Evelina gav boken ett ynka poäng. Det flesta av oss tyckte nog inte att boken var dålig, den var bara lite...mesig? Och spretig, sa jag att den var spretig? Den var lite mysig på sätt och vis, men den var ingen Agatha Christie. Hur som helst gav vi den pluspoäng för snygg framsida. Snittbetyget på boken blev dock inte högre än 2,04.