Zlatan, Zlatan, världens bästa Zlatan.

Det var innebandyturnering på min skola häromdagen. Svetten, ropen och klubborna flög, och jag hängde med eftersvettiga sextonsjuttonåriga killar på läktarna medan jag hejade. De är så otroligt fina, mina elever.

Men nu var det ju inte det vi skulle prata om, utan snarare om det där samtalet jag hade med ett gäng om Zlatan. Denna förortsidol, denna ikon, denna omdiskuterade stjärna.

Så säger en elev:(Och nu citerar jag absolut inte ordagrant tyvärr, kan ej med rätta återge deras språk.)
Asså ni måste läsa boken. Man kan inte sluta. Sara, du vet, jag läser ju aldrig böcker, aldrig, men den här boken! DU MÅSTE LÄSA DEN. Han överdriver ju, men det är ändå intressant ju. Han baxade cyklar och sådär innan ju! Och de hade bara mjölk och öl i kylen! Det kan inte vara så ju? Och de andra ville typ inte ha honom i laget, asså typ föräldrarna.

En annan elev håller med och de pratar om vad som kan vara sant versus överdrift. De andra ska få låna boken eller ska, är på väg, håller på att läsa den. De ska! De ska!

Och jag vet att det skrivits om detta förut, hur Zlatan får förortsgrabbarna att läsa. Men det tåls att säga igen. De läser. De som inte har någon vana av böcker, de känner glädje över att läsa.

Jag borde verkligen läsa Jag är Zlatan på jullovet själv, så att jag kan diskutera den med eleverna innan hajpen är över. I vilket fall är jag himla glad över den recensionen som jag fick där, på läktaren. Och för frågorna jag får i korridoren om var man egentligen kan köpa boken.