Livet & barnet – Om att överleva som någons mamma

Jag ligger under filten i soffan och har just läst ut Peppe Öhmans bok Livet & barnet och känner hur jag liksom älskar Peppe. Peppe beskriver allt så bra och så enkelt. Med humor, ironi och en stor portion självdistans är denna bok en fröjd att läsa. En fröjd säger jag! Jag har, trots liten läslust på sistone, alltid velat läsa bok när jag kommer på att just det, det är ju Peppes bok jag håller på med nu!

Jag har själv inga barn men jag får känslan av att det vimlar av råd och framförallt regler från omvärlden om hur man ska bete sig som gravid och senare som mamma. (Kanske lite mindre som pappa, konstigt nog.) Man måste vara si och man måste tycka så. Peppe kämpar emot och berättar sanningen om hur hon har upplevt livet med barnet, so far. Det är okej att inte veta allt och det är okej att göra misstag. Och, det är okej att inte hålla med. Peppe beskriver hur hon, före barnet, inte förstod vad det var som var så himla intressant med att få barn, hur hon friade till Magnus (ÅH!), hur hon upplevde att hennes kropp plötsligt blev allmän egendom, hur hon och Magnus skolkade från familjekursen på grund av True Blood (jag förstår dem) och hur folk inte förstod hur hon kunde jobba om barnet inte hade börjat dagis (de glömde bort barnets pappa, ojdå). Det är detta som gör Livet & barnet så uppfriskande och bra, enligt mig. Det är det här med att våga säga det ingen annan säger. Jag uppskattar väldigt det faktum att hon kämpar kämpar kämpar emot traditionella könsroller. För jämställdhet.

Jag tycker att det är intressant att flickor alltid ändå kommer undan med att klä sig traditionella pojkkläder, medan det är lite skämmigt för en pojke att klä sig i flickkläder. Pojkflickor är tuffa och lite coola och det är inte ovanligt att träffa vuxna kvinnor som stolt säger: "Jag har alltid varit en pojkflicka!" Däremot springer jag aldrig på män som stolt konstaterar att de alltid varit flickiga pojkar som små.

För mig är allt hon skriver om jämställdhet och könsroller helt uppenbart och självklart men jag inser att alla inte håller med. Jag hoppas att några av de personer som har andra åsikter i ämnet läser denna bok. Inte bara för att öppna ögonen just när det gäller jämställdhet utan även för att få sig ett gott skratt. Eller, flera goda skratt faktiskt. Jag har skrattat högt och fnissat tyst (på offentliga platser för man kan ju, gudbevaremigväl, inte skratta högt på tunnelbanan) och jag känner att boken har följt mig genom vardagen som en sorts kompis. 

Alla som arbetar med text vet att man slår knut på sig själv ibland för att lyckas formulera en mening som inte vill formuleras, att texter är jäkligt jobbiga men också fantastiska samt att man inte kan korrekturläsa sina egna texter. Och här känner jag mig faktiskt besviken på förlaget. Peppe har skrivit en utomordentligt bra text men det finns ett flertal korrekturfel som gör att jag ibland måste läsa om meningar ett par tre gånger för att förstå och jag vill bestämt hävda att Peppes bok inte förtjänar denna ytliga miss. Jag blir lite arg å Peppes vägnar faktiskt. Förlaget, hör upp! Nu ordnar ni detta! (Jag kan korra den åt er.) 

Jag vill hur som helst inte avsluta detta inlägg med en uppmaning om att rätta korrekturmissar – boken förtjänar bättre än så. Texten behandlar viktiga och seriösa ämnen men den är jätterolig. Jätterolig! För var tredje sida i boken tänkte jag att jag vill bli bästis med Peppe. Ja, jag tänkte det om och om igen. Så mycket tyckte jag om texten.